Here we go!

För ungefär ett halvår sedan, dagarna efter min examen, så frågade jag David om inte han ville vara gästskribent för en dag på min förra blogg. Han tackade ja, ordet lämnades helt fritt och det enda jag fick bestämma var ämnet som skulle vara en summering av hur det var att vara min sambo under de tre och ett halvt år som jag läste på högskolan. Resultatet blev storslaget!! Kommentarerna hade aldrig varit så många och två veckor efter inlägget mötte jag fortfarande människor som gjorde sig lustiga över de saker han skrivit om mig i inlägget. Därför var det solklart att denna blogg skulle göras av oss tillsammans.

Som ni redan märkt så hymlar inte Davva med hur han upplever saker och ting och illa nog så kan jag inte förneka sanningen i det han skrev i förra inlägget heller. Ingen kan trigga igång mig som han och ja, jag blir irriterad. Främst bara för att jag VET att han gör det i ren provkation. Vad ska jag säga? "-Tack älskling, du är så lustig att jag kiknar av skratt när du drar dina skämt?". Nää, det funkar inte. Det vore en lögn och att ljuga är inte min grej helt enkelt. Och som han skriver, ibland verkar det verkligen som att han bara MÅSTE säga vissa saker och kanske är det så för vissa människor? Vem är jag att i så fall klandra dem? Egentligen borde jag nog vara mer van, mer tillåtande. Jag menar, jag upplever ju till exempel fenomenet dagligen på jobbet. Ja, 4-åringar kan verkligen vara heeelt underbara!!

Så till det här med att vara gravid. Sanna mina ord, hittills har det inte varit någon direkt dans på rosor. Fyra veckors semester spenderades i soffläge, illamåendes, kanontrött och i ett allmänt "låt mig va, men gå inte längre bort än att du finns till hands om jag behöver dig-tillstånd". Som ett resultat av detta ställdes den efterlängtade resan till Rom in och vi satte oss istället i bilen upp till Skövde för att hälsa på nära och kära. Och precis som om det vanliga "gravidillamåendet" inte vore tillräckligt, så åkte jag däruppe även på magsjuka efter att ha ätit en kass kycklingssallad. Underbart! Lämnade inte sängen på två dar. "-Hej sjukvårdsupplysningen! Jaså, vätskeersättning säger ni? Jaha, då kör la vi på det..." Och sedan dess kan jag inte längre dricka saft eftersom vi blandade ut denna hemska socker/salt/vatten-blandning med jordgubbssaft för att göra den, om möjligt, något drägligare att dricka.

Fysiskt status efter sommaren: 6 kilo lättare (vilket jag säkerligen nu har gått upp nu igen), en kondition som är i botten och en styrka som ger flashbacks av hur det en gång var att göra sina första armhävningar. Men annars så...

Skämt åsido. Detta känns givetvis helt fantastiskt, om än helt ofattbart att ta in. Ena stunden känns det bara roligt, andra stunden bara oroligt. Ena stunden kan jag inte bärga mig, andra stunden tvingar sig tankar som "är vi verkligen redo" på. David terroriseras dagligen med tankar och frågor som "-Älskling, tänk om detta inte stämmer!" och "-Tror du verkligen att detta kommer gå bra?". Fast allra mest känns allting bara nytt. Jag har ingen aning om i vilket fack jag ska placera alla känslor som jag känner. Ingenting jag tidigare upplevt går att relatera till detta. Det är stort helt enkelt! Och jag älskart!

//Emma