We are oldies but goldies, don't forget that!

För ett tag sedan skrev David om mitt järngäng "Oldies but goldies" och jag tänkte att jag skulle ägna detta inlägg till att ge er en närmare presentation av dem. Vi är ett gäng tjejer som alla har spelat handboll tillsammans i Byttorps IF, varav några i fler år tillsammans än andra. Att vi en gång började kalla oss för gamla anser vi säger mer om våra övriga lagkamrater i "Byttorps Damelit" än om oss. Jag vill nämligen dra mig till minnes att vi var runt 20-21 år när vi blev "gamlingar" bara för att vi råkade bilda ett damlag tillsammans med ett gäng fjunisar som då var 15-17 år. Ibland kändes det viktigt för oss att särskilja oss lite ifrån dem eftersom vi oundvikligen ser oss själva som lite visare, lite bättre och anser oss själva ha lite större erfarenhet än dem. Därav "oldies". Att vi la till "but goldies" behöver väl egentligen inte förklaras?! Men för er som behöver lite hjälp på traven kan jag säga att det beror på att vi är gyllene, att vi sätter guldkant på allas vardag som möter oss, att vi är bäst och att ingen någonsin kommer kunna utmana "det som är vi" för att det är så speciellt. Så unikt. Ja, jag känner mig verkligen så otroligt välsignad som medlem av denna grupp. Vilka vänner!

David skrev "även om jag vet att alla är väldigt goda kamrater med varandra, så finns det nog inte många kamratgäng som verkligen njuuuuter (skulle kunna skriva blir i extas) av att få sätta dit någon annan i gruppen!"

Ni som känner oss vet hur rätt David har i detta. Det låter kanske hemskt, men ja vi njuter av att kunna sätta dit varandra. Vi har en otrolig jargong oss emellan och det har hänt flera gånger att vi har befunnit oss på fester och olika sammankomster med folk som inte förstår ett dyft av det vi pratar om. Förmodligen har det funnits både en och en annan som till och med funderat på om vi blivit ovänner med varandra, bara för att pikarna som konstant haglar emellan oss kan bli riktigt sylvassa ibland. MEN, det fantastiska är att alla vet vart gränsen går och den gränsen överträds mycket, mycket sällan. Kan i skrivandets stund inte komma på ett enda tillfälle då den överskridits faktiskt.

Därtill är vi riktiga vinnarskallar allihop. Vi är sjukt tävlingsinriktade och är både dåliga förlorare och dåliga vinnare (eftersom vi oftast mallar oss så när vi vinner över varandra BARA för att locka fram den dåliga förloraren i de andra). Och när vi väl tävlar mot varandra så kan jag säga att vi befinner oss konstant nära den gräns som markerar när det är nog. Vi är liksom där och nosar hela tiden. Vi njuter av det. Tycker det är kul. Även om vi kan bli riktigt irriterade. För det är "det som är vi". Vi har gjort det till det under åren.

När "Oldies but goldies" till exempel är i ett rum, på en buss, på en pizzeria, på ett dansgolv, på ett minilumpsläger, på ett cafe så märks det. Jag lovar! Du behöver själv ha varit i det rummet eller på den pizzerian samtidigt som oss för att verkligen förstå vad jag menar! För egentligen är det överhuvudtaget rätt svårt, om inte omöjligt, att förmedla en rättvis bild av vilka vi är genom skrift. Vi är som ett av husen på mäklarsidorna som går under beskrivningen ”bör upplevas”. Det skulle heller inte göra tjejerna rättvisa om jag skulle försöka sätta ord på vad jag känner när jag är med dem och vad de betyder för mig. Känslorna är för stora och orden för små och för få.

Fyra lila pjäser över mållinjen = Vinst!
Och som ni ser så gick det något
sämre för de svarta....

Igår hade vi spelkväll ihop och ljudvolymen var lika hög som vanligt, jargongen var lika hård som förväntat och vissa var tvungna att vid tillfällen lämna rummet för att ”andas” ett tag och lugna ner sig lite. Vinnare kröntes men spotlighten föll ändå på de dåliga förlorarna eftersom dessa alltid är roligare att uppmärksamma. Efter tre omgångar spel så lyste dock några goldies lite klarare än övriga. Jag och Rydberg befann oss i vinnarlaget samtliga gånger. Det vill säga att vi båda hade 3 av 3 vinster. Underbart! I say no more!

Hört under kvällen:

Lotta: (retsamt till motståndarlaget) Det viktigaste är inte att vinna, det är att inte förlora.

Atti: (grymt frustrerad) Att vinna är allt!

Jag gillar Atti. Hon tänker som jag. Det var också vi två tillsammans som skapade mottot ”Våga vägra vara nöjd” för några år sedan, vilket jag tycker sammanfattar detta inlägg rätt så bra.

Oldies but goldies, all kärlek till er! Ni är de bästa!

//Emma