Handboll, graviditet och en örfil (eller två)!

Stackars sambo. Trött, illamående och öppning imorgon. Tror Emma mått illa i sex månader nu. Sex månader! Fy f**n. En annan gnäller efter bara någon eller några dagar. Inte särskilt muntert direkt.

I början av graviditeten så berättade min tränarkollega om en bekant som hade mått illa från dag 1 till sista dagen. Vi skrattade gott och beklagade oss. Då. Utan vetskapen av att Emma verkar gå samma livsstil till mötes. Hon kommer att hjula ifrån BB. Hur ska man kunna motivera henne till att skaffa ett barn till? Den är knivig…

Vi kan börja med dagens Five-across-the-face. Jäklar det small idag!

Emma: Åh, jag mår så illa!

David: Klart att du gör det, gumman lilla…

Tvätten flög! Två boxershort, en t-shirt och några strumpor rätt i nyllet. TJOFF! SMACK! Dålig timing! Jag syftade (efter lite snabb eftertänksamhet) givetvis på att det är klart att hon mår illa. Det har hon ju gjort i sex månader – varför skulle hon inte göra det idag!? Det är inte fel om hon tolkade mitt svar som rätt sarkastiskt och nedlåtande, svårt att skriva vilket tonläge jag hade, men det var nog inte bra. Där och då.

Klart att du gör det, gumman lilla… Inte okej. Då. Säkert inte någon annan gång heller.

Jag har trampar anett i skärselden många gånger, läs mina inlägg så slipper ni göra om samma misstag. Jag kanske rent av räddar ditt/ert förhållande! J Utmana inte ödet – det slår tillbaka.

Sen var det bara att börja vika tvätt. Gött mos. Jag älskar att vika tvätt. Lika mycket som att det är roligt att världens största berg av strumptvätt närmar sig. Man kan vid vaksamhet skönja botten på lådan. Inget bra tecken. Men nu måste jag vara fokuserad, snart kommer Emmas ”Vill du vara så gullig och hänga tvätten, älskling?”

- Aldrig i livet. Är svaret jag vill ge men inte kan. Sen står jag där. 329 strumpor i 120 olika nyanser. Para ihop skiten. Grattis. Åh jisses vad trist. Livsångesten slog mig hänsynslöst just nu. Cornelis skrålandes i bakgrunden gör inte känslan bättre.

Han är/var ganska vass.

Cornelis alltså.

Den där åldersgränsen, 30, närmar sig ganska raskt! Funderar över om man säger att man är 30 år gammal eller 30 år ung?

”Det är upp till var och en – hur man känner sig – man är så gammal som man känner sig!”

Vilken bullshit. Det måste ju bara vara personer som är gamla men inte vill inse det som svarar så? Får nog bli 30 år gammal. Lastgammal. Men ett liv fyllt av både jobbiga och underbara upplevelser. Likt allas andra liv. Mitt är nog inte så speciellt. Eller så är det det. Unikt. Varje människa är ju unik. Så även jag då. I guess.

Jag har funnit kärleken. Det är bra. Riktigt bra.

Jag har funnit handbollen och allt det den ger. Det är också bra. Riktigt bra. Alla möten med människor som säger att dem vill satsa på handbollen. Hängiva sin fria tid till att utvecklas i ett socialt samspel, utveckla sin teknik/fysik. Jag gillar att träna de flesta åldrarna. Tjejerna jag tränar nu är 15-16 år. Vilken gyllene ålder. Man bjuds in i deras liv och delar både glädjestunder och djupa dalar.

Allt handlar, anser jag, om vilket förhållningssätt man väljer att ha gentemot ens adepter. Är man redo att offra tid och engagemang så kommer de att läsa av det och ge så otroligt mycket tillbaka.

Detsamma gäller även seniorlag. Ser man det inte som att man själv gör en uppoffring och beklagar sig över att andra borde vara tacksamma över att man är där. Ja, då kommer man att få mycket tillbaka. Vuxna människor i en stressig vardag som prioriterar handboll. Sköj!

Fast just nu i livet så är det ju rätt häftigt att möta ungdomar som älskar att spela handboll! Se deras vilja, glöd i ögonen, vinnarinstinkten som lockar fram en liten vinnarskalle i även den försyntaste av tjejer. Det är häftigt!

Kärleken är rätt häftig den med. Helt underbar. Både till sport och andras engagemang.

Men främst till Emma och liten.

Givetvis. Vad trodde ni?

Jag är snart 30 år. Det har jag lärt mig i livet. You give some – You get some. Oavsett så äger Du rätten att bestämma hur mycket. Går aldrig att lägga på någon annan!

En grupp människors beteende reflekterar alltid ledarskapet de mött. Så är det.

Undra varför mina kameler är så som de är?

Ett undantag. För inte är väl jag… Näää… Klart jag inte är.

Jag har hittat en nackdel med att bli pappa. Det är morgondagen. Inte då som någon metaforisk mening utan ordagrant imorgon. 2.5 timme Avslappning och förlossningsförberedande andning.

Förlossningsförberedande andning. Driver du med mig eller?

Que pasa? Bara att kravla sig dit. Vet inte vad jag ska förvänta mig… Andas in… Andas ut… I 2.5 timme? Jaja. Jag ska gå dit med en öppensinnad inställning. För det är ju inte så att jag har ett inledningsvis lite ifrågasättande förhållningssätt till det. Icke. Säkert skitviktigt.

Läste igenom den där pärmen. Inte någonting för skengravida.

Satt uppe sent igår, spenderade kvällen åt ganska IQ befriat tänkande. Fick på den IQ befriade sporten boxning då det ”slog” mig:

Varför säger man att boxare går upp i ringen när de går upp i en kvadrat?

IQ befriat.

Därför har ”liten” nu 35 bollar som väntar. Ska inte bli någon boxare direkt. Prio 1 är handboll. End of story. Väljs sedan fotbollen för att dra in lite stålar så får det väl vara så. 35 bollar, nej inte 35 olika bollar. Några är likadana. Fast ni förstår, man kan ju inte bara köpa dem i en färg. Finns det tre färger så ska det införskaffas tre. Barnet måste ju ha lite frihet att själv få välja färg! Så är det…

Vadå larvigt? Det är i utbildningssyfte.

Det med.

Läser en bok, bara det är värt att noteras! Händer inte ofta. Det var inte det jag skulle säga dock, blev lite bonusinfo! Hur som, författaren som skriver om omställningen att bli tre skrev det väldigt bra.

Många i hans, likt min och Emmas omgivning har redan barn. De har åkt livets karusell en gång eller tre. Med allt vad det innebär. Nu står man där själv och det är dags att kliva på berg-o-dalbanan. Snart i alla fall. Just nu känns det som man hänger upp och ned, men tydligen har man inte ens klivit på.

Fast jag längtar.

Operation bollkaos är redo att inledas. 17 kameler fixade som barnvakt. Löjligt bra. Får de betalt? Ja, i en snäll David på träningarna… Nåde den som hamnar i trivselgruppen. Det är snart utbildning i barnpassning.

Dagens andra Five-across-the-face inträffade nyss:

Emma: David, har du glömt bort mig?

Emmas kvidande röst hördes inifrån sovrummet. Skit också! För 20min bad hon mig att fixa två mackor. Ja, svarade jag av bara farten. Lyssnade nog bara på ett öra. Det jag hör dåligt på. Härlig avslutning på dagen.

Bloggens fel!?

Åter till berg-o-dalbanan. Det känns ganska rörigt i skallen. Känns som att det är tusentals saker jag borde ha koll på men inte har en aning om! Uppryckning krävs! Får läsa på lite imorgon om jag hinner transkibera klart. Måste läsa på mer.

Men snälla hjälp mig – Hur gör man det abstrakta mer konkret? Var börjar man?

Jag börjar imorgon.

Men vet inte vart…