Baka, baka liten kaka...

På mitt jobb finns det en liten kille som verkligen inte gillar att sova på en madrass under vilan. Så oftast har  vi fått lägga honom i hans vagn efter maten om han nu inte varit så trött att han somnat på förmiddagen när vi varit ute. I onsdags var en sådan dag då vi lyckats hålla honom vaken hela förmiddagen och när det väl var dags för vilan efter maten så frågade vikarien som jobbade hos oss den dagen om han skulle sova på sin madrass, varpå jag skrattade till lite och sa: "Ja, du får göra som du vill. Vi lyckas sällan med det, men grejjar du det så ska jag bjuda dig på en kaka."

Sagt och gjort, hon tog med lillkillen och vi hörde länge genom väggarna hur han skrek högt.  Men rätt som det var så kom vikarien ut genom dörren igen. Ensam. "Lyckades du?" frågade jag. "Ja, han skrek ett tag men han var nog så trött så det gick bra" svarade hon. All heder till henne.

Ja, som ni kanske ser så blev den ena kladdkakan inte fullt lika bra som
den andra. Den liksom svällde och gick sönder och sen började det lukta
bränt i hela köket av biten som trillat av.

Min kollega Annika var givetvis inte sen på att upplysa mig om att jag nu var tvungen att baka en kaka till fredag, då vikarien jobbar hos oss igen. Och sagt är sagt, så är det ju. Så ikväll har jag haft kökstjänst här hemma och försökt grejja ihop två kladdkakor. Ja, för när David hörde om min kaklöfte så var inte han sen på att lägga in en beställning på en kladdkaka. De står fortfarande under varsin bakduk och svalnar, så jag vet ännu inte hur de smakar eller om konsistensen blev rätt. We'll see!

David önskade sig som sagt en kladdkaka. Han har pratat om det länge och jag har la inte direkt orkat lyssna på det örat om man säger så. Men denna gången tänkte jag att det kanske är dags att göra en för hans skull.

RESULTAT:
En runtstrosande David i köket som dessutom tycks ha förvandlats till en av mina kids på jobbet. Den barnsliga förväntansfulla blicken var ett tydligt tecken på det. Jag vet inte hur många gånger han stoppade in huvudet i köket för att se om jag hunnit lägga i smeten i formarna ännu. Till slut frågade jag honom om han väntade på att få äta smetresterna i skålen och gissa vad jag fick för svar? Så jag gav han en av skålarna (ja, jag gjorde smeten i två för att det var lättare att beräkna det då) och mitt i hans nöjda smaskande frågar han:

David: Vill du smaka lite älskling?
Emma: Jo, tack. Jag har en egen skål här.

Sen ser jag hans snopna min....

Emma: Eller hade du tänkt äta upp den med??
David: Ja!

Och sedan påbörjade han någon jäkla utläggning om att jag skulle "tänka holistiskt", "se det som en snäll gest" och så vidare. En massa, massa bullshit med andra ord...

What the *biiiip*!!! Egoismen himself ringde plötsligt på dörren. Tack för den liksom. Här har JAG stått och bakat till honom och sen tror han att han ska få götta i sig smeten helt själv. Oh no! BIG NO! Där gick gränsen mina vänner. Jag skulle inte ens behövt yppa något om att jag faktiskt är gravid, jag hade haft rätt till min del av smeten ändå. Men bara för att förtydliga och göra ett statement så drog ner dragkedjan på min tröja (och nu kan ni sänka ögonbrynen igen för jag hade faktiskt linne på mig under...detta är en barntillåten blogg...typ...) och visade demonstrativt magen och sa något i stil med att "du tycker inte jag är värd hälften eller?". Yes! Det kändes helt enkelt på sin plats att dra fram det tunga artelleriet och spela lite på samvetet. Men vet ni, det var knappt att det berörde idag. Jag fick i och för sig min andel, men han hade utan tvekan kunnat sluka den utan att bry sig. Vilken karl jag skaffat mig!

ANALYS:
Vi har gjort över åtta år tillsammans nu. Jag borde inte förvånas längre. Jag vet vem jag har att göra med och jag älskar honom djupt. Alla sidor! Även de som ibland retar gallfeber på mig. Fast det smyger jag lite med...

By the way! I eftermiddags var jag ensam kvar med en femårig kille på jobbet. Vi satt och pratade och han frågade en del frågor om David bland annat. Rätt som det var kläckte han ur sig en fråga som gjorde att jag fick bita mig i lappen för att inte börja garva.

"Fröken, hur såg du David? Köpte du honom eller?"

Med "såg" menar han såklart egentligen "träffade", men det är ju den efterföljande frågan som är helt ljuvlig ju. "Köpte du honom eller?" Heeelt klockrent! =)

Nu vankas det kvällsmat här hemma, därefter en provsmakning av kladdkakan. Måtte den vara god...
Ha en underbar kväll gott folk!

//Emma