Ja, tro det eller ej, men vi överlevde faktiskt helgen. Lägenheten är numer städad och allt byggdamm bör vara borta. Hur gött som helst! Fast idag är vi trötta. Megatrötta! Det har att göra med tvådagarsprincipen ni vet! Den som gör att träningsvärken alltid är som mest brutal två dagar efter ett fyspass, eller som gör att man kan vara uppe hur sent som helst en natt utan att man egentligen känner sig märkbart tröttare dagen därpå, men när klockan ringer dag två så känner man sig totalt knockad. Lite så har det varit för både mig och David idag. Tömda på energi båda två. Ändå så gav sig David nyss iväg för att träna tjejerna. Själv ska jag alldeles strax sätta mig i fåtöljen med en filt och boken "Du och jag, farsan" av Cajsa-Stina Åkerström. Har bara hunnit läsa några sidor hittills, men den verkar helt underbar.
Men att David är iväg och tränar tjejerna förvånar väl ingen? Det är sådan han är. Dedikerad. Har han väl tagit sig an ett projekt så går han alltid in för det helhjärtat. Det finns aldrig något mellanläge. Jag förstår honom därför att jag är likadan och vice versa givetvis. Sedan dag ett i vårt förhållande så har vi alltid varit engagerade på varsitt håll och det har varit viktigt för oss att låta det förbli så. Vi kan ta våra två år i Skövde som ett exempel, då jag tränade med Skövde HF:s A-lag och David var tränare för A-flickorna och sedan elitjuniorerna i samma förening. Jag skojar inte om David under två år kanske bara hann se max två av mina matcher då. Vi gick om varandra helt. Jag tränade 17-19 nästa varje dag och David typ 19-21. Men så roligt vi ändå hade det!! Varken jag eller David ångrar någonting. Vi båda fick ju göra det vi gillade allra mest.
Här i Borås har det varit likadant, med undantag de två åren David tränade damlaget som jag spelade i. Förra säsongen hade vi en kväll i veckan tillsammans. Det är inte illa det! Vi har lärt oss att nyttja och göra den tid vi har tillsammans till guldstunder istället. Om det innebär att ta "fredagsmyset" en onsdag för att någon av oss har match en fredag så är det så. Det har blivit en rutin hemma hos oss att ofta vara uppe sent även på vardagar. Vi har med åren vant oss vid den rytmen. Tiden efter träningarna innan läggdags har varit heliga för oss. Antalet roliga, minnesvärda, tunga, viktiga, fina samtalsämnen som avhandlats över kvällsmackan är oräkneliga.
Annat är det nu när jag kämpar för att hålla mig vaken på kvällarna så att jag kan umgås en stund med David när han kommer hem ifrån träningarna. Ofta orkar jag inte och om jag så gör det en dag så är jag vanligtvis så seg att det inte kan kännas vettigt för honom att prata med mig ändå. Detta har definitivt varit en omställning för oss, som vi nog får säga att vi har hunnit landa i rätt bra just nu. Det tog sin tid, men sakta och säkert har vi börjat hitta oss en ny rytm (...som vi högst troligen tvingas förändra igen när vår liten kommer i slutet av januari). Jag är iallafall så oerhört tacksam över hur jag och David har valt att förhålla oss till den andres intressen och aktiviteter. Det har liksom aldrig varit något snack om huruvida någon av oss får delta på det ena eller det andra, att tillåta har alltid varit så givet. Och den "friheten" mina vänner, den är verkligen så otroligt mycket värd. Precis som Shan Atci låtit tatuera in på sin underarm:
kärlek & respekt
ALLT handlar verkligen om det!
By the way! Idag är det 37 arbetsdagar kvar till jul! Hur gött är inte det egentligen? Jo, det ska jag säga er! Det är helt fantastiskt skönt ju!
Peace!
//Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar