Changes...

Igår hade jag en sån där dag som man helst bara vill lägga på hyllan och glömma. Livet förändras helt klart på en massa olika sätt i och med en graviditet. Förändringar som både är roliga, svåra och ibland tunga att anpassa sig till. Att inte kunna spela handboll, det var den första vardagsförändringen som jag ställdes inför och jag längtar massvis efter att få gå på plan och lira igen. Några andra exempel på förändringar är:

• Att jag inte längre känner mig som "herre" över min egen kropp. Det är inte längre jag som bestämmer över min kropp utan snarare kroppen som bestämmer över mig. Min trötthet och mitt dumma illamående sätter helt klart gränser för vad jag orkar/klarar av att göra. Jag är van vid att pressa mig och alltid "köra på", men nu har jag tvingats till att ändra den inställningen och istället lyssna på kroppens signaler och anpassa aktiviteter därefter.

• Att jag inte längre har samma "roller" som jag är van vid. Just nu känner jag mig mest som den blivande mamman Emma, Davids sambo Emma och förskolläraren Emma. Innan så var jag även handbollsmålvakten och lagkamraten Emma, konfirmationsledaren Emma och Emma som alltid var tillgänglig för kompisar, älskade att träna, som sällan bangade något och så vidare. Alla de sidorna finns ju givetvis kvar därinne någonstans, men får liksom ingen stimulans längre vilket gör att det ibland känns som att jag tappat en bit av mig själv på vägen.

Alla dessa förändringar känns såklart som småpotatis i relation till att jag och David står inför det fantastiska att få bli föräldrar i januari. Fast vissa dagar, när tankarna och känslorna har legat och grott för länge och när jag känner mig trött och sliten, så blir dessa förändringar svårare att hantera och förlika sig med. Igår var en sådan dag. Det blev bara för mycket. Jag orkade inte se konstruktivt på något och kände mig därför oerhört tacksam till David som skippade sin träning för att vara hemma med mig. Hans närvaro och ord värmde på djupet.

Idag känns det iallafall bättre. Jag behövde nog bara få pysa ut lite. Lätta trycket på ventilen så att säga. Ja, jag fungerar så. Jag är och har alltid varit en riktig grubblare som känner in väldigt mycket från min omgivning. Utan att jag alltid är så medveten om det så går alltid tankarna på högvarv och jag märker ofta av det först när det tar bom stopp en dag. Då brukar allt komma ikapp mig och då är det alltid David som får ta smällen. Tack och lov att han har det tålamod han har, för i ett "utifrån-perspektiv" så inser jag ju hur fullständigt ologisk och osammanhängande jag är när jag pratar då. Ja, för det är så det går till. Jag bara pratar och pratar och pratar och ser till att få ur mig allt. Sen argumenterar jag för och emot mina egna argument/tankar/känslor och inser efter en stund att jag egentligen har mina egna svar när jag tänker efter. Davids roll brukar ofta bara vara att lyssna och låta mig hållas (och givetvis smita emellan med ett litet "mmm" då och då, för annars så går jag igång på att han inte bekräftar det jag sagt typ...)  All heder till er män som står ut med oss kvinnor alltså! =)

Nu är mannen i huset (eller rättare sagt lägenheten) iväg på träning iallafall och tidigare idag hade jag en ambition om att faktiskt påbörja matchen mot vårt vindsförråd ikväll. Som ni ser på bilden så har vi i fyra års tid bara ställt in sak på sak och resultatet är förödande. Det är liksom ingen dålig kamp vi har framför oss och i ett svagt ögonblick har vi sagt att detta måste bli gjort innan vår Liten anläder, för sen kommer det ju varken finnas tid eller lust nog att ta sig an det. Vi har ju dessutom hittat ett hus som vi förälskat oss i och om allt känns och går bra med det så kanske vi kommer att stå som husägare i början av nästa år och då är inte rensningen av vårt vindsförråd någon "borde-grej" längre, utan förvandlas genast till en "måste-grej" och måste-grejjer är aldrig roliga eller bra att ha hängandes över sig. Därför har vi bestämt oss för att försöka börja ta tag i detta nu. För ni kan ju glömma att jag ställer mig höggravid och börjar sortera och slänga grejjer däruppe. Oh no! Inte en chans! Icke sa Nicke!

OCH det blir nog inte så att jag kommer att ställa mig däruppe idag heller. Jag hör nämligen någon ropa inifrån vardagsrummet. Han har svart skinn, är lagom lång och är helt ljuvlig att ligga på! Our beloved couch want my company. Who am I to deny him? Jag måste ju backa upp min vän när han behöver mig. Vinden kan vänta en dag till (eller kanske två...)

//Emma