Idag har jag tänkt bli personlig med er. Idag ska vi prata om mitt kärleksförhållande. Ja, inte det till David. Det har la ni hört nog om? I love him. Vi har varit tillsammans i nio år nu. Ingen gör mig så lycklig som Davva. Och även om det låter som en klyscha så kan jag inte förneka att jag känner mig halv utan honom. Punkt. Så sötsliskiga ska vi helt enkelt inte bli idag. Detta inlägg handlar om det kärleksförhållande jag har till Augusti. Månaden.
Varför stavar hon det med stort A? Vi bor ju i Sverige och här stavar vi ju alla månader med en liten första bokstav.
Ni undrar varför. I'll tell you why! I detta inlägg tänker jag stava Augusti med stort A i ren respekt och vördnad inför månadens helighet. Så är det med det. Om du nu låter mig skriva vidare om min relation till Augusti så kanske du förstår mig bättre sen. Fine?
Augusti är kärlek för mig. Ja, redan i juli så börjar det faktiskt alltid pirra lite extra i magen eftersom Augusti närmar sig. När sedan sista helgen i juli infinner sig så brukar känslan inuti explodera. ÄNTLIGEN!
I Augusti börjar handbollssäsongen.
I Augusti får man kvittot på vilket resultat försäsongen och all egenträning har gett.
I Augusti spikas det hur serien kommer att se ut.
I Augusti får man ÄNTLIGEN kliva in i hallen igen. Och där händer något alldeles speciellt. Magi uppstår. Och tyvärr så tvivlar jag på att ni som läser detta och inte lirar själva kan förstå vad jag menar. Men ni, mina kära handbollsvänner, ni förstår nog precis.
Lukten. Vid första inandningen är det instängdheten efter att hallen har stått öde under sommaren som näsan uppmärksammar, men efter ytterligare några andetag så kan man nästan ana ett spår av förra säsongen. Kvarlämnad som en påminnelse om att det var då och nu är nu. Man är aldrig bättre än sin senaste prestation helt enkelt. Ny mark står att vinna. Och klistret! Denna ljuvliga doft av klister och klisterväck. You just gotta love it!
Ljuden. Klisterbollar rullandes på golvet. Studsandet. Sorlet. Visselpipan. Gnällandet som uppstår när skosulorna möter golvet i tempoökningar, genombrott och sidledsarbete. Ribb-/stolpträffar (som målvakt är de ljuden vackrare än den ljuvaste symfonin...) Ljudet av hur en klisterboll lämnar en hand och fångas upp av en annan i en passning. Oh my! Listan skulle kunna göras lång.
Känslan. Klister på fungrarna. Bollen i handen. Passningarna. Räddningarna. Utkasten. Helplanskontringarna. Blåsorna på fingrarna. And so on...
Ja, att få blåsor på fingrarna i samband med träningsstarten i augusti har jag aldrig lyckats undvika. Jag åker dit varje gång. I år också. Två blåsor på höger lillfinger och en antydan till en på handflatan.
But what? Har hon börjat lira handboll igen? När då? Var då?
Om det bara vore så väl mina vänner. Vilken dröm det hade varit! Men så är inte fallet. Blåsorna har tyvärr inte orsakats av klister utan av friktionen som uppstår när handen blir svettig och håller i en stav som i snabb takt trycks ner mot marken. Ja, blåsorna har orsakats av något så "Svensson" som stavgång. Yes it's true. I måndags skedde premiären. Att kliva ut i spåret kändes knappast jämförbart med att få kliva in i hallen, men jag vill ändå försöka se det som en nystart. Min nystart. För så här är det (och det har varit tungt att inse), jag är inte redo att göra någon comeback på plan ännu. Eller rättare sagt, jag är men inte min kropp. För att få er att riktigt förstå varför så måste jag backa tiden.
I juni förra året förstod vi att jag var gravid. I juli började jag må illa och slutade aldrig att må det förrän den 28 januari i år. Då föddes Gabriel. Mitt livs lyckligaste dag. Den första tiden satt Gabriel fastklistrad som en igel på mig. Han ville ha närhet, närhet, närhet precis jämt. Han vägrade att ligga ensam och var typ konstant hungrig. Efter två månader förstod vi att det var faktiskt det han var. Hungrig alltså. Min mjökproduktion hade inte varit tillräcklig för att mätta Gabriel så vi gick över till ersättning och man skulle sen den dagen kunna prata om Gabriel som "Gabriel innan han fick flaskan" och "Gabriel efter han fick flaskan" för det känns som dag och natt, sån skillnad var det. Det faktum att David faktiskt nu kunde ge Gabriel mat också, fick mig att orka börja tänka på träning igen. Jag såg en öppning. NU skulle det finnas möjlighet för mig att börja ge mig ut igen. Men så dök huset upp. Vi förälskade oss i det med en gång och vi var så lyckliga när vi klev ur dörren till mäklarfirman med kontraktet i handen. Nu var huset vårt och den 1 juni skulle vi få nycklarna till det. Men huset behövde renoveras och flera månader innan vi fick nyckeln så påbörjades planeringen. Dessutom behövde vår lägenhet säljas och packas ihop. David jobbade i Mölnlycke och var fortfarande tränare på kvällstid och sen det viktigast av allt: Gabriel! Att däremellan hinna med mig själv och börja träna igen, det gick helt enkelt inte. Kraften räckte inte till. Prioriteringar var tvungna att göras och precis som så många gånger förr så valde jag bort mig själv. Det kändes enklast så. Mig själv skulle jag ha tid med senare. Och där är jag nu. Nu tar jag tid till mig själv, kombinerat med att David "tvingar" mig att göra det.
David: Du, fixa mat till Gabriel så ger jag honom det sen och tar hand om nattningen.
Jag: Aaa, men vi måste ju fixa något käk till oss med. Jag är döhungrig.
David: Ja, jag fixar det med sen. Ut med dig nu. Och idag tar du inte 5:an, utan ta idag måste du ta 8, 2:an minst.
Jag: Men det kommer ju ta längre tid!?
David: Ja, och?
Jag: Ja, men jag kanske vill träffa dig lite med. Vi ses ju aldrig. Kvällarna är ju typ det enda vi har.
David: Jo, men vi får träffas sen. Det är precis när du tvekar såhär som du behöver träningen som allra mest. Du vet att jag har rätt.
Emma: Jo, men hur normalt är det att gå ut och träna en lördagkväll klockan halv åtta då?
David: Sant, men vi gör la sällan som alla andra eller?
Emma: (Begrundande tystnad)
David: Nä, precis. Se så. Ut med dig nu! Inte 5:an idag!
Och så var det med det. Det var bara att ge sig ut trots att klockan var halv åtta i lördagskväll. En David utan ett handbollslag att träna är helt enkelt ingen lätt David att handskas med. Nu är det jag som får möta "detsitterbaraihuvudet-David" alldeles allena. Tur nog så hör jag ju till skaran som älskar utmaningen och om jag ska komma tillbaks i handbollsform, så vet jag att David är rätt person att föra mig ditt. Han har mitt fulla förtroende. Han har lovat att fixa ett individuellt träningsprogram till mig, uppbyggt för att kunna fungera efter hur vår vardag ser ut. Fokus denna vecka har bara varit att komma igång och göra själva tränandet till en rutin igen. Nästa vecka börjar den "styrkeförberedande träningen" som han kallade det. Det vill säga basic-övningar. Funtionell styrketräning med mycket fokus på bålstyrka. Efter graviditeten och förlossningen måste jag börja från grunden, annars är risken att jag drar på mig en massa skador. Målet med den styrkeförberedande träningen är att göra kroppen redo för att kunna lägga på belastning och för att på sikt kunna börja göra rörelser som liknar handbollsmoment (typ sidledsförflyttningar, utfall och så vidare) utan att min ljumske trasas sönder totalt. Den var inte helt fit for fight innan graviditeten och är inte direkt i bättre shape nu...
Yeah yeah, mycket babbel om träning blev det. Det var ju inte riktigt min avsikt med detta inlägg. Tanken var ju att jag skulle prata om mitt kärleksförhållande till Augusti. Och vad jag ville få sagt med det, det var att Augusti känns inte riktigt som det brukar i år. Handbollssäsongen 2011/12 börjar utan mig och det känns inte helt okej. Men jag har ändå försonats med tanken, för jag vet och känner att jag inte är i form och att min kropp inte skulle må särskilt bra om jag ställde mig i mål nu. Som målvakt finns det liksom inget utrymme att göra något halvdant när man väl står mellan stolparna. Jag kan inte ställa mig i mål och välja vilka bollar jag ska ta eller inte, utan givet är att jag måste göra mitt yttersta för att ta alla. Och för att lyckas med det behöver jag göra parader som kräver explosivitet, styrka, uthållighet and so on. Där är jag inte nu. Inte idag. Men istället för att kliva in i hallen gick jag iallafall ut i spåret och det kändes som det uppstod magi där med. Efter en kilometer var jag plötsligt något mer än bara mamma igen. Efter två kilometer kände jag mig som "gamla Emma". Efter tre kilometer var jag in love. Efter fyra så hade jag bestämt mig för att aldrig någonsin sluta träna igen. Nu ska jag bara framåt, bli snabbare, starkare, uthålligare och i bättre form än vad jag var innan. Nu jävlar!
Peace out!
PS. Jag råkar veta att David skulle vilja att jag gör följande tillägg till noteringarna:
För tre veckor sedan, när jag tvivlade på om jag överhuvudtaget kommer komma igång med träningen ordentligt som jag vill igen, så sa han såhär:
"Emma, jag vet hur mycket du älskar att träna och hur beroende du är av det och jag loooovar dig att det kommer att räcka att du kommer ut en gång för att du ska fastna och för att du ska bli tillräckligt biten för att hitta ditt vanliga jävlaranamma som gör att du går in i dig själv och bara kör."
Och precis som så många gånger förr så hade han ju rätt. Min Davva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar