A few thoughts about the day that the midwife made my day...

Plankan på balkongen i Skiathos sommaren 2009
(Ser nu i efterhand att jag myglar lite och inte är så rak
som man bör vara, men det verkar ju ha gett resultat ändå...)

Förra onsdagen var vi hos barnmorskan för en rutinkontroll. Magen mättes, jag vägdes, blodprover togs och vi fick lyssna på Litens hjärtslag. Allt såg tydligen perfekt ut. Men eftersom typ samtliga människor som jag träffar uttrycker sig om hur liten mage de tycker att jag har så var jag ändå tvungen att fråga om min mage höll sig inom måttet av vad som kan ses som normalt (om det nu finns något sånt mått). Barnmorskan berättade då att om man är så lång som jag och därtill har en god hållning och en bra bukmuskulatur så blir inte magen alltid så stor. Och eftersom min mamma alltid sagt till mig och syrran att vi har kass hållning så kan ju storleken på min gravidmage bara förklaras med att jag är lång och har bra bukmuskulatur helt enkelt. Easy as that! Right back at ya'll!

Tänka sig att all träning kanske har gett lite resultat ändå. Who would have thought?! Gött att få den bekräftelsen av barnmorskan hur som helst. Dessutom har jag bara gått upp 5 kilo sen inskrivningen på MVC den 23 juni, vilket jag måste säga känns rätt gött det med. Att jag startade graviditeten med att gå ner sex kilo tack vare illamående och en maginfektion i somras gör säkerligen sitt, but still! Jag som befarade att jag skulle va en klump i Barbamama-storlek vid det här laget eftersom jag inte förmått mig att träna i princip någonting under graviditeten tack vare mitt ihärdiga illamående, men icke!

I fredags gjorde jag sista arbetsdagen på mycket länge, vilket känns både skönt och underligt på en och samma gång. Jag har verkligen sett fram emot att gå hem, att få tid till att ro om mig själv och genom det förhoppningsvis också ork till att umgås mer med David så att vi kan landa och förbereda oss inför Litens ankomst tillsammans. Men samtidigt så är det som sagt en underlig känsla att lämna jobbet och veta att jag inte kommer att arbeta igen förrän om ett år ungefär. "Now what?" liksom... Jo, just det. Vi ska få barn. Jag ska bli mamma och gå barnvagnspromenader, amma och byta blöjor dagarna i ända. Så var det ja! Men sen är det ju också typ det enda jag vet. HUR det kommer vara kan varken jag eller David föreställa oss förrän vi är där och just detta med att känna lugn, fast man är ovetande, det är sannerligen en ny känsla att tacklas med.

Hur som helst, Liten fortsätter iallafall att träna sina morgonpass och här är en kort sekvens av hur det såg ut i lördags morse:

Till skillnad från sin mamma så verkar Liten vara lite kameraskygg.

Det kan vara ett himla röj därinne, men så fort kameran kommer fram så lugnar Liten ner sig.

Och avslutningsvis så bara måste vi ju prata lite handboll. Ingen har väl missat att det just nu pågår ett EM på damsidan? I så fall bör ni skämmas! Igår kväll vann iallafall Sveriges helt sensationellt nog mot Norge!! Vem trodde det igår morse? Nog för att de har spelat grymt bra handboll och vunnit samtliga matcher i första grupprundan, men att de i Lillehammer skulle slå Norge i huvudrundan var det nog inte många som vågade tro på. Men de gjorde det! Heelt fantastiskt gött! Så nu hoppas jag att alla bänkar sig i TV-soffan både på tisdag och onsdag kl. 18.15 när de först möter Frankrike och sedan Ungern, för det känns som att detta landslag kan gå precis hur långt som helst i detta EM om de fortsätter att spela som gjort hittills! Heja Sverige, I say!

//Emma