Husletandet har pågått, ja, egentligen intensivt under ett år. Vi har passerat många hus och varit med i budgivningar. Fast inget har framkallat känslor som det här. Inte ens nära.
Vägen dit har varit snabb och slumpmässig. Kan man säga så? Det har varit mycket tillfälligheter från början!
Husköpet började på Akvilejagången. Kan man säga. Vi åkte dit för att kika på ett hus till salu. Det kändes som att det hade potential och kändes väldigt bra på förhand. Vi parkerade utanför och känslan fanns fortfarande kvar. Sen kom vi in. Nej. Vilken skit. Passade inte oss alls. Att det var någon/några som rökt inne var första varningslampan, sen blev det bara fler och fler som tändes. Bakslag. Vi hade sett fram mot den här visningen. Lite nedslagna traskade vi ut till bilen. Satte oss och just då var det rätt tungt.
Emma säger att hon sett ett hus ute som ligger nära där vi var. Så vi kanske ska åka förbi och kika läget?
När vi ändå är här och har barnvakt (Elin och Peter) så passade vi på.
Vi parkerade en bit ifrån, klev ur bilen och det första som slog oss var lugnet. Skönt. Emma kom inte ihåg vilken adress det var. Så jag fick ta fram min super-duper-mega-mobil och surfa fram det. Sörmarksgatan 162. Vi traskade runt i kvarteret, men hittade inte huset. Hur svårt kan det vara? Det vi fann var bara hus med udda nummer. Området var perfekt, lugnt och barnvänligt. Fanns en lekplats nära och skogen fanns ett stenkast därifrån. Vid ett hus stannade Emma till. ”Det här hade varit perfekt! Nära allt och med skogen på baksidan!” Jaja, surt sa räven. Vi letade vidare. Till slut gav vi upp. Vände mot bilen och fortsatt kändes det tungt efter en kass visning och inte hitta det här heller. En bil svängde in på parkeringen och en gubbe klev ur. ”Vet du var Sörmarksgatan 162 ligger”, frågade jag. Han såg fundersam ut och pekade åt andra hållet, på andra sidan gatan. Hade vi inte ens varit nära? Vi gick dit åt, med nyvunnet hopp. Av en slump möter vi en tjej jag tränar i handbollen, vi pratade lite innan vi frågade var det låg. Inte en aning, svarade hon. Nä nä… Okej. Någon minut senare dyker hennes pappa upp. Vi frågar honom med. 162?, svarar han. Nej nej, det är 167 som är till salu och det är jag som är säljaren!
Snäll som den här pappan är (jag har valt att utelämna namnen på dottern/pappan då det här är ett offentligt forum) så fick vi en privatvisning. Vilken lyx! Så vi gick tillbaka därifrån vi kom. Pappan gick raka vägen till just det huset som Emma stannat till vid och sagt var perfekt! Så lustigt! In i huset och vi blev kära. Det hade karaktär, låg perfekt, skog på baksidan, lagom stor tomt, ett parhus, fjärrvärme, rätt antal rum och bra storlek, två badrum, tvättstuga, möblerbar hall på övervåningen, cykelavstånd till Emmas jobb och framför allt så var det så otroligt barnvänligt. Något som vi har värderat högt hela tiden. Vi fattade starkt tycke direkt!
Vi hade förälskat oss. Aj aj. Farligt när det gäller hus! Efter privatvisningen så frågade jag fräckt vilken summa som krävdes för att få huset. Jag var tvungen. Kändes ohyfsat men vi behövde inte säga något till varandra. Vi såg på varandra vad vi tyckte. Han kunde inte säga något direkt, där och då, då han inte var ensam säljare. Jaja, vi har försökt i alla fall och det var två veckor till visningen. Två lååååånga veckor.
Efter några dagar fick jag ett samtal av mäklaren. Han sa att det fanns en öppning.
Jag hade fått se besiktningspappren och vi skulle dit med en gubbe som skulle kolla omfattningen på jobben som behöver göras. Skulle vi sen få ett klartecken så kanske vi kunde komma överens om en deal.
Det blev torsdag. Jag var på jobbet. Pappan och mäklaren skulle visa min och Emmas far huset. Sen blev det Emma & Gabriel, en arbetskompis till Tommy och jaa, det blev som en öppen visning. =)
11.00 fick jag ett samtal av Emma där hon sa att allt verkade bra.
Pappa skulle kolla siffrorna lite.
15.30 lade vi ett bud.
15.55 fick vi ett motbud av säljaren.
15.56 var det klart.
Igår skrev vi på pappren. Nu ska bara ”pappan” få in en slant för huset också!
Det känns helt fantastiskt! Den 1 Juni är huset vårt och vi kan inleda operation renovering. Det är en hel del att göra, men det ska bli riktigt spännande!
Så nu är vi med hus! Underbart!
Notis: Det visade sig att 162 inte ens fanns. Så där kunde vi letat i evigheter.
Nästa period i livet kan snart inledas. Eller gör det kanske redan. I våra skallar.
1 Juni fortsätter våra liv på Sörmarksgatan 167.
 |
| Bilden är ärligt stulen från säljarens annons. |
Eller fortsätter och fortsätter. Renoveringarna börjar förhoppningsvis däromkring. Jag har lovat min omgivning att hålla mig där ifrån. För att sänka renoveringskostnaderna. =) I suck.
De lustiga omständigheterna fortsatte. På den andra privatvisningen så visade det sig att Tommy och "pappan" kände till varandra sedan tidigare. Bastukamrater. "Kände inte igen honom med kläder på", som "pappan" sa skämtsamt när pappren skrevs på. Av en annan slump träffade Tommy en annan kamrat, vars son är vår blivande granne. Sonens fru är även en tidigare arbetskamrat till Emmas mamma Kristin. Grannarna har två grabbar, en treåring och en på sex månader. Kan bli hur kul som helst!
Tillfälligheter och lustigheter har varit konstant under resan med huset hittills. Hoppas resan fortsätter på samma spår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar