Ett år sedan...

Lite mer än ett år sen. Guldklimpen anlände. Tänkte bara bjuda på en personlig favorit i repris! Dagen då våra liv förgylldes! Trevlig läsning!

-----


Det var över en vecka sedan den lilla bajsmaskinen anlände. Vart tog den veckan vägen? Det är det som ska försöka besvaras i det här inlägget. Det är bådas historia som ska återberättas, ska försöka vara objektiv. Svårt.

Let´s rewind… Till torsdagen den 27/1.

Det är eftermiddag och Emma börjar känna att någonting är på G. Vet inte varför man ska reagera på det, så har jag känt i nio månader. Att något är på G. Hur som, hon tog på sig utstyrsel och begav sig till kolbränningen, mer känt som byttorpssjön för en promenix. Hon klev in innanför dörren och det kändes mer, sa hon. Skulle det dra igång på allvar?

Nej.

Istället ställde sig Emma i köket för att tillfredställa sin karl. En äppelpaj med mängder av deg. Mmmm… Hon vet vad hon gör, Emma! Hur god som helst! Vi avnjöt den för att sedan krypa till kojs. Skulle upp tidigt då jobbet väntade.

Jag somnade direkt. Som vanligt. Förmodligen snarkade jag sedvanligt också. Heeelt slut, och så hade jag ju en äppelpaj i magen. Emma gick upp efter 20 minuter. Värkarna gjorde så mycket ondare liggandes. Så hon klev upp, strosade omkring i lägenheten, fixade i ordning det sista i den beryktade ”väskan” som ska med. Papper, snask, kläder och så vidare. Sen satte hon sig i fåtöljen i vardagsrummet. Mörkt som natten (Kan bero på att det var natt). Hon försökte sova där, gick inte. Ringde förlossningen vid tvåtiden. Jag låg fortfarande och stensov. Paj gör att man blir trött, alltså… Hur som, Emma fick till svar att ta två Alvedon och gå och lägga sig. Ta två Alvedon och lägg dig. Vad faan, hade blivit skogstokig! Tur att jag inte var vaken. Fantastiskt pillersamhälle vi lever i. Emma svarade att hon inte kan ligga ner, nä nä, men gå runt lite då istället. Bra stöd.

Emma tog två alvedon och satte sig i fåtöljen.

Värkarna fortsatte och Emma andades igenom dem. Pregnant-wise. Hon hade flyt och kunde slumra lite emellanåt. Omtänksam som hon är så väckte hon aldrig mig. Jag var ju mätt och trött. =) Eller så var det att hon tänkte att OM vi nu skulle få åka in så skulle en av oss i alla fall vara utvilad.

Vid sextiden fick jag upp ena ögat. Tomt på Emmas plats. Hoppsan. Flög upp rätt snabbt och fick se Emma sitta i fåtöljen och halvsova. Hon har säkert (i smyg) sett på Polis på plats. Ett program som hon inför mig avskyr! Emma bad mig stanna hemma från jobbet. Vad faan, tänkte jag. Sånt här kan ju ta ett par dagar! Inledningsvis så var jag skeptisk, men självklart stannade jag hemma. Tveksam över om det var rätt eller fel. Men det var väl en himla tur.

”David, du kan väl vara snäll och läsa på lite om förlossningen? Framförallt när man ska åka in”, sa Emma. Hon förutsatte alltså att jag inte var det minsta påläst. Schysst… Boken har ju legat tillgänglig i ett halvår. Klart jag läst på! Lite i alla fall. Väskan ska med. DET visste jag! Inte enbart... Men berättar för att briljera! =) Det fanns en anledning, det var inte ett påhopp. Under Emmas nattliga samtal med förlossningen hade det växt fram en känsla att hon banne mig inte ska åka in för att sen bli förpassad hem igen. Och ta en Alvedon till?

Min dag var suverän. Jag servade Emma med vatten och jordgubbskräm. Hon var briljant Emma. Åt säkert fyra-fem skedar på hela dagen. Drack gjorde hon. Säkert ett helt glas. Jag mindes hur det stod i boken: ”Det är av största vikt att man ätit ordentligt innan man åker in till förlossningen…” Well done, honey. Samtidigt, är man inte sugen så är man. Ta en Alvedon istället. Mitt i all den här röran och förvirringen slog det mig: ”Perkile! Sista dagen att få lämna tillbaka saker på Stadium!” Eeeeemmmmmaaaaa…. Jag måste åka iväg en sväng. Det var riktigt poppis och jag samlade en hop av sambo-poäng!

Iväg och tillbaka.

Payback time. Satte mig i soffan, nära Emmas fåtölj. Medan Emma andades och genomled värkarna. Kändes bara dumt att sitta där och glo som en fåntratt, och Emma kände sig troligtvis rätt uttittad! Så enda gången jag fick komma dit var med vatten och vetekudden som fick bli Emmas bästa vän för stunden.

Vad skulle jag göra? Funderade medan vetekudden var på värmning i ugnen. Stirrade in och grubblade… Sen slog det mig! Jag har ju inte sett alla avsnitt av VM-resan. Dokumentärserien där ”Lövet” åker runt och besöker massa världsstjärnor. Tacka vet jag TV4Play! Samtidigt som jag tog tiden på värkarna.

Nu – ropade Emma… Då startade jag klockan.
Stopp – ropade hon sen.
3.53 svarade jag.

Vad fasen höll vi på med? Tror ingen riktigt visste. Och det föll liksom lite, dels så slumrade Emma till ibland vilket gjorde att jag missade tiden, och emellanåt var det mer intressant att se hur Karabatic, Christiansen, Balic och de andra bodde. Så det blev lite på en höft ibland. Vi visste nog inte egentligen vad vi tog tid på. 4 värkar inom 10 min. Då ska man åka in. Det hade jag läst någonstans.

Blev aldrig mer än tre. Jag skyller på Balic.

Klockan passerade två och de blev allt mer intensiva, värkarna alltså. Emma sa att det började trycka nedåt. ”Jaja, okej”, svarade jag… Vad skulle jag svara då?? Visste ni förresten att Karabatic har en riktig ungkarlslya? Det fick jag reda på då. Det var något konkret i min för stunden abstrakta tillvaro.

Emma ringde förlossningen igen. Förklarade att hon ringt in tidigare under natten och sa att NU måste jag komma in!

”Hur har du mått under graviditeten?” Fick hon som svar. Vem bryr sig? Just där och då! Mer än hon i luren då vill säga… Nu hade hon ont. Emma måste in. Hur hennes graviditet varit kan vi ta sen, efter förlossningen. Hon ville det, men fick en kraftig värk, så jag fick luren.

Och vad f**n skulle jag säga?

Jag fick förmedla att slemproppen rykt och vattnet likaså. Värkarna har pågått under hela dagen… De har verkligen ändrat karaktär.

”Då kanske det är bäst att ni kommer in…” Sa hon i luren.

Ja, svarade jag.

*klick*

Jag kilade ut för att hämta bilen. Ringde till farsan som var på väg till gymmet, för att berätta att nu åker vi in! Det blev jäkligt verkligt för mig då. Nu var det ju offentligt (light) att vi skulle åka in. Baksätet var preparerat med handdukar. Det är ju läder. =)

Upp för trapporna och möttes av ”Jag tror inte att jag fixar att åka in”… Lägg av! Du kör inte ett nedsläpp här med mig ensam… Jag som avskyr blod och är helnervös som det är. Ring igen, sa Emma. Fråga hur vi ska göra.

Jag ringde.

“Är det långt gånget så kanske ni inte hinner åka in, men har vattnet precis gått så är det nog ingen fara.”

Min tolkning jag delgav till Emma: Det är bara att bita ihop. Vi hinner!

Fick släpa/stötta ner Emma till bilen. Hon halvlåg i baksätet och försökte ”hålla emot” att parveln skulle komma. En bilförlossning kändes aldrig riktigt aktuellt för någon av oss. Hur fasen skulle man löst det??

Kom fram till förlossningen. Ställde mig precis utanför dörren. Fick senare en p-bot för det. Värt varenda krona.

Vi kom in, blev mottagna.

”Nu finns det inga lediga rum för undersökning, så ni får låna ett förlossningsrum istället.” Ska inte svära på att det är så rummen kallas. Men så minns jag det. Typ.

“Vart f**n tog de vägen?”, sa Emma, så som bara Emma kan säga det. =)

De gick för att hämta saft sa jag. Lät ju jäkla dumt, men det var faktiskt så. Efter en stund kom två stycken tillbaka. En sköterska som började pilla med utrustningen och en student som fick ta hand om Emma. Som numera var parkerad i en gåstol två meter från sängen.

”Kan du sätta dig på sängen?”, sa den här studenten snällt.

Emma var inte in mood. ”Och hur ska det gå till, har du tänkt dig?”, svarade hon innan nästa värk tog vid.

Till sängen kom hon. Ont hade hon. Då frågar den studerande “Vill du byta kläder?”

En stor no-no question vid det tillfället. Jag bad en bön, för studentens skull. The rage höll på att utlösas på stackarn.

Emma bet ihop. ”Nej, det känns inte aktuellt…”

De kollade hur pass öppen Emma var. Hon var helt öppen! Så det var bara att köra igång! Vad fasen!! Tänk om jag hade haft ett avsnitt kvar av VM-resan, hur hade det gått?? Jag hade förmodligen svimmat. Fått mitt livs resa hemma. Meeeeen, nu var så inte fallet. Tacka någon för det!

Jag satte mig snällt på en stol vid Emmas huvud.

Under en period så var nog 6-7 sköterskor i rummet, inte samtidigt, men de växlades av rätt bra. Mitt i ett skiftbyte anlände vi tydligen till förlossningen. Vi har nog träffat alla som jobbar där! =) Trevligt.

Tror jag.

En annan sak som var lite lustig var att varje sköterska som kom in behövde bekräfta Emmas identitet. Ha ha ha… Alla frågade om hennes namn och personnummer. Förstår varför de frågade och jag köper det helt, men till slut rann det över för min kära kvinna och hon utbrast:

”Skojar du med mig eller!?!” Det var inte med en kärleksfull ton min kära sambo brast ut…

Det gjorde dem inte. Hon fick snällt säga sitt personnummer igen.

Mitt jobb då. Serva vatten. Emma drack upp det första glaset. Jag vände mig om till handfatet och fyllde på. Gav henne det och hon drack upp.

Jag frågade då om det smakade gott.

”Ja, om det inte hade varit fesljummet…”

Inte ens det klarade jag av ordentligt. Och jag skulle bli pappa. Tjena.

Jag satt där. Sköterskorna bad henne att krysta och krysta…. (Notis: DAMN! Emma kan krysta!) Helt plötsligt säger en sköterska:

“Tryck på knappen, nu är det dags!”

Nej men vad f**n tänkte jag! Och vilken knapp, hon pekade, men det fanns ju 20 olika knappar… Jag började trycka! Någon var rätt för det kom personal. Pulsen rusade!

Det är nära nu – kom igen! Pushade sköterskorna Emma.

Själv satt jag där förundrad – Vad händer!? Jag kände hur paniken spred sig i kroppen! Det kan ju inte stämma, jag har ju fått höra att jag ska massera, badda pannan, stötta Emma när vi gick korta promenader, hjälpa till med andningen, hjälpa Emma ta ett bad, vara hennes ”coach”, pusha, trösta, älska…

17.04 kom Gabriel.


Gabriel 10 minuter gammal...
Vår lille Gabriel.

De lade han på Emmas bröst och vi bara stirrade in i ögonen… Efter någon minut frågade Emma vilket kön det var.

Det hade inte ens slagit mig. Vi hade ju inte ens kollat vilket kön det var. Men det spelade ingen roll just där och då.

Nio månader var över. På en och en halv timme. Typ. 15.29 var vi där. 17.04 kom ängeln.

3250g och 51cm kärlek. Rätt ut i verkligheten.

Nu börjar visst livet på allvar.

-----

Emma vill flika in lite ego-boost:

- De bad henne lyfta rumpan för att byta lakan. Sagt och gjort. Kommentar: ”Jösses man kan inte tro att du nyss fött barn”.

- Emma kom ut från toaletten när en sköterska kom in i rummet. Kommentar: ”Oj, är du redan på benen?”

-----

Två nästkommande dagar spenderades på BB:s egenvårdavdelning. Första frågan när vi kom dit?

”Namn och personnummer tack!”

Nu försöker vi landa i vardagen. Far- och morföräldrar har hälsat på. Resten får vänta. Vi måste fatta vad det är som skriker på natten, som bajsar så enormt och som sprider så mycket kärlek.

Sen är det er tur.

Jag lovar.

Jag ska bara ge Emma en Alvedon först.

Livet. 28 Januari. Ett datum som betyder mycket för mig. Givetvis än mer nu när Gabriel föddes. Det var även på dagen fyra år sedan min underbara mormor Astrid gick bort. Cancern slet henne ifrån oss. Vi stod varandra väldigt nära. Det gör vi alla i min lilla släkt. Därför var det lite extra speciellt att Gabriel föddes just denna dag. Det värmde gott i hjärtat och det måste ha betytt något.

Vissa drömmar och önskningar går visst i uppfyllelse.


“Monday you can fall apart
Tuesday, wednesday break my heart
Thursday doesn't even start
It's friday I'm in love...”