Och som så många gånger förr så har ju han rätt min man. Varför ska jag ursäkta mig? Jag har nu bara en månad kvar av min föräldraledighet innan jag börjar jobba igen, så de senaste veckorna har jag medvetet ansträngt mig för att verkligen vara i nuet och uppleva stunden med Gabriel. Det är faktiskt en rätt häftig upplevelse, det som händer när man låter ett barn visa vägen och bestämma vad vi tillsammans ska göra. I Gabriels fall väljer han mycket sällan att leka med leksaker då. Eller ja, ett undantag finns. Han har en stapelpyramid som han fick när han var ett halvår av sin farmor, den har han lekt otaliga timmar med och den är fortfarande lika rolig. Först nu har det börjat bli lite intressant att börja stapla delarna på varandra, men oftast sitter han bara och plockar i och ur delarna ur varandra, gömmer en del under en annan och lyfter för att se om den finns kvar och sorterar och organiserar efter olika ideer som självklart känns helt logiska för honom men som kanske bara ser ut som "plock" för oss. Barns verklighet kontra vår. Är inte det fascinerande så säg?! Jag finner iallafall en stor fascination i att en till synes så enkel sak som en stapelpyramid väcker sådan experiment- och utforskarlust hos Gabriel och jag imponeras av hans engagemang och uthållighet. Det riktigt syns i ögonen och på hans kroppsspråk hur han verkligen försöker förstå de olika sammanhangen, bland annat varför inte alla bitar passar i varandra. Hade jag inte varit i nuet och bestämt mig för att uppleva tillsammans MED Gabriel så hade kanske detta gått mig förbi och jag hade varit ett fint minne fattigare.
Vad jag egentligen vill få sagt så är det väl att jag har haft annat för mig helt enkelt. Det var la bara det. My explanation. My reason. Kortfattat och fint. Bra så.
Nu är nyheterna slut och söndagsmyset med David framför Wallander på TV4 fortsätter. Ett kort på vår finaste får avsluta det hela. Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar