Ja, det var ju ett tag sedan jag skrev något här nu och det
är inte utan att jag faktiskt känner mig lite ringrostig vid tangenterna, men det
är dags att göra comeback nu. I december började jag känna ett sug efter att
börja skriva igen och nämnde det litegrann i förbifarten för David som genast
såg en tävlingsmöjlighet i det och stängde in sig på toaletten och skrev ett
inlägg på direkten där han deklarerade att han vann, att han minsann hann
först! Därefter rasslade det till och Davva publicerade inlägg på inlägg medan
jag stod kvar i startgropen och undrade vad som hände. Men nu, 91 inlägg
senare, har jag nog lyckats ta mig in på plan i alla fall och jag ska fan vara
med och spela om andra halvlek. I första halvlek får jag väl erkänna David som
vinnare, det inser jag. Fast nu baby, nu är det match. Nu ska jag nog se till
att allmänheten ges en rättfärdig bild av vardagen hos familjen Payani igen och
inte bara uppleva den ur dina halviranska ögon. Bara så du vet.
Till er kännedom kan jag berätta att har genomskådat den
taktik Davva använder för att hinna/kunna publicera inlägg efter inlägg. ”Jag
kommer snart, jag ska bara gå på toaletten!”. Tjugo minuter senare kommer Davva
ut från toaletten och ett inlägg ut på bloggen. Smått genialiskt. Så älskling,
jag bokar toaletten imorrn bitti redan nu.
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar