Nu så!

Äntligen har jag hittat tillbaks till tangenterna. Äntligen känns det som att det finns tid till att nyttja dem. Äntligen har jag ro till att skriva ett blogginlägg. Men var sjûven låter man orden börja när det känns som att det finns miljoner saker att delge er sen sist? Hmm...hade jag hetat Cornelis Vreesvijk så hade början kanske kunnat sett ut ungefär såhär:

Medborgare. Jag skulle vilja be om att få skriva ett litet inlägg om en flytt. Och inte bara om vilken flytt som helst, utan om vår flytt från lägenhet till hus, från Byttorp till Sörmarken, från rätt sida centralbron till fel sida som nu på nått sätt ändå känns som rätt sida eftersom vårt drömhus råkade ligga just här.

Men sen då? En idé skulle kunna vara att börja där jag slutade sist. Då satt vi i bilen på väg till till det blågula möbelvaruhuset och var tack och lov lyckligt ovetande om vilken mastodontdag det skulle visa sig att vi hade framför oss. Garderobsstommarna som vi var ute efter var slutsålda i Kållered så vi var tvungna att åka till Bäckebol också. Att vi skulle ha flera möbler, det visste vi. Däremot hade vi inte kunnat föreställa oss att de skulle väga apa. Roligt värre att kånka med sig. Lika roligt som att behöva gå igenom hela övervåningen på Bäckebol för att köpa en sak vi glömt från barnavdelningen och sedan inse att barnavdelningen i Bäckebol tydligen ligger på bottenplanet till skillnad från i Kållered. Behöver jag säga hur frustrerande det var? Och bara så att ni vet så spelar det ingen roll att man är mamma, förskollärare och att man vanligtvis älskar att vara bland barn när man är trött, hungrig och står på barnavdelningen tillsammans med en disträ sambo och försöker bestämma sig om huruvida STUVA är något att satsa på som förvaring till Gabriels rum. Just där och då så vill man bara skrika högt åt alla ungar att hålla tyst och sluta springa inomhus. Men så får man inte göra. Nej, nej. Just smile!

Tystnad...Tagning...

Så hade jag kunnat börja inlägget om vår flytt, men skulle jag börjat där så hade det blivit en långt jäkla inlägg för det känns som att det har hänt dömycket sen dess. Istället tror jag att jag bestämmer mig för att köra helt utan röd tråd och i någon slags punktform delge er några tankar/reflektioner/händelser från de senaste veckorna. Det blir liksom lättast så. So here we go:


En styck Gabriel nedpackad? Check!

David är nästintill en större tidsoptimist än vad jag är har det visat sig. Ju närmre själva flyttdagen vi kom, ju tjötigare blev jag och till slut så fastnade jag nog i ett repeat-läge: "David, vi måste verkligen börja packa nu. Jag fattar inte hur vi ska hinna med att packa ner allt i lägenheten om vi inte börjar nu." David som i princip alltid är lika lugn som en filbunke sa gång på gång åt mig att det kommer att lösa sig varpå han fick som svar att han jag tror att det hela kommer ta längre tid än han tror. Och ja, vad ska man säga. Kl. 03.00 gick vi och la oss i lördags innan flytten i söndags. Då var allt färdigpackat och nedmonterat. Typ. Ja, när det gäller att uppskatta hur lång tid det tar att göra saker så är vi kassa helt enkelt. 26 respektive 30 år och ännu har vi inte lärt oss av våra misstag och som talesättet säger så är går det tydligen inte att lära en gammal hund att sitta så jag gissar att det är kört för vår del.

Och apropå hur lång tid det tar att göra saker så ställer jag mig oförstående till hur lång tid det egentligen kan ta att ta på sig ett par sockar. Att ta på sig sockar tycks nästan vara en helig ritual för David. Säg till exempel att vi ska iväg någonstans och jag frågar David om han är klar för att åka? Om han då svarar att han "bara" ska ta på sig sockarna så har jag efter nio år tillsammans lärt mig att det kommer att dröja 10-15 minuter innan vi sätter nyckeln i dörren för låsning. Minst.

Fast det är nog som "dom" säger. Att det är just dessa våra små olika egenheter som exempelvis gör David till David och Emma till Emma och i takt med att åren går så gissar jag att man vänjer sig och kanske till och med upplever det hela som charmigt till slut.

Tystnad...Tagning...

Vad är förresten grejjen med män och toaletter? Det enda jag egentligen har förstått av detta "förbund" det är att vi kvinnor tydligen saknar både skäl och behörighet att ifrågasätta det. Män behöver tydligen få sin tid på toaletten och uppskattar inte att stressas. Punkt slut. Jag borde ju i och för sig lärt mig sen barnaben egentligen, då vi systrar snällt fick meddela pappa på kvällen att vi behövde duscha på morgonen därpå om vi skulle hinna. Vid de tillfällena fick pappa helt enkelt läsa klart tidningen vid köksbordet istället. Förbund eller inte. Det var en uppoffring pappa insåg att han fick göra eftersom vi bara hade en dusch i huset. Här på Sörmarksgatan har vi två badrum. Ja, det räcker att skriva så.

Och när vi nu ändå är inne på badrum så undrar ni säkert vart alla David Man U-prylar ska ta vägen nu? Får han en toalett att inreda här också? Svar: Nej! Men misströsta ej, det kommer att synas i huset vilka han håller på ändå. Ni förstår att detta har nämligen varit ett av Davids största saker som han grubblat på. Var ska han göra av sin samling? Och när han förra veckan plockade fram hundögonen och sa att "detta är viktigt för mig Emma" så fick jag ju ge med mig. Vad annat kunde jag göra när han såg så bedjande på mig? Så nu har vi enats om ett ställe som han får inreda precis hur han vill.

För att fortsätta på badrumstemat som jag nu oavsliktligt snurrat in på så kan jag nämna att David har den högra handduken på hängaren och jag den vänstra. Det är nämligen så vi sover, David till höger och jag till vänster, så det kändes praktiskt att ha samma ordnings på handdukarna. Ingen förvirring här inte. There's only one way to do it. Lite nördigt möjligtvis. But who cares? Lite nördig kan la man få lov att va?!
Jag kan vidare också nämna att det inte är en så bra idé att låta sexmånaders bebisar få testa att ligga på magen i ett badkar med vatten i. Risken för kallsupar är överhängande och inträffandet av en uppskattas inte. Bara så att ni vet.

När vi packade alla lådorna i lägenheten var jag görnoga med att märka upp till vilket rum alla lådor skulle och vad de innehöll, allt för att uppackningen skulle kunna gå så snabbt och smidigt som möjligt. Men vad sker? Jo, taktiken på själva flyttdagen det var att alla skulle hjälpas åt att tömma lägenheten och att jag sedan skulle stanna kvar och flyttstäda tillsammans med syrran och Davids mamma och moster medan David åkte till soptippen och sedan upp till huset för tömning tillsammans med hans pappa och morfar och min pappa. Könssterotypt, we know. Resultatet? Jo, karlarna tog saken i egna händer och tycker att de gör en jättesmart grej när de bestämmer sig för att ställa alla lådorna i ett och samma rum istället. "Det var smidigast" sa de. Jojo...

Ja, det finns verkligen så himla mycket som skulle kunna skrivas om flytten egentligen men jag är görtrött. I dubbel bemärkelse. Dels så är klockan mycket och dels så är jag trött på allt som har med flytten att göra. Den är över nu. Vi tog oss igenom den och är redo att börja på ett nytt kapitel nu. Så jag sätter helt enkelt punkt här.

Godnatt!