Handbollsträning

Ni är nu flera stycken som undrar hur det egentligen går för Gabriel med hans handbollsträning och därför tänkte jag (medan pastan kokar och Gabriel sover) försöka hinna ge er en lägesrapport. En handbollsspelare bör ha många olika egenskaper och kvaliteter för att lyckas. Att vara lång är inget krav, men en stor fördel om man ska lyckas som niometersspelare eller målvakt (som jag då gärna ser att Gabriel blir). Att vara muskulös och atletisk är också viktigt, likväl som du bör vara snabb och explosiv. Allsidig träning är alltså en förutsättning och jag och David försöker helt enkelt ta vårt ansvar så gott vi kan. Vårt motto är "det man inte kan ge genom arv måste man säkra genom miljö". Vi tar alltså inga chansningar. Att vi båda lirat handboll i flera år och att David är tränare ger inga garantier för att vi har lyckats koka ihop en talang inuti magen på mig. Därför tar vi Gabriels träning, kost och sömn på största allvar. Och för er som själva planerar att fostra en handbollstalang, så följer nu en beskrivning på vårt upplägg.

Kost
Förutom alla självklara orsaker till varför det är viktigt att äta så är det bra att minnas att protein krävs för en god muskelutveckling. Det tar vi hänsyn till genom att servera Gabriel modersmjölkersättning var tredje timma. Därtill har vi nu utökat hans diet med att börja smaka på gröt, vilket tydligen är en riktig höjdare om man frågar Gabriel och han blir inte nådigt arg när han inte får mer.

Ett mål med ersättning

Gröt är riktigt smaskigt!

- Mamma, ge mig mer gröt!! Nuuu!!

Sömn
Återhämtning är A och O, det vet ju alla vi som håller på med någon form av idrott. Bemödar mig därför inte att göra någon större utläggning om detta.

Vagnen är fortfarande favoritstället att sova på.

Självförtroende, självkänsla och självinsikt
Att vinna är att våga och för att våga krävs mod och att vara modig är lite enklare om du har ett gott självförtroende. Självförtroende kan byggas upp genom att känna att man lyckas och att man klarar av olika uppgifter. Men ibland finns det uppgifter som är för stora för en, som man kommer att klara av framöver men inte just nu och när man möter sådana uppgifter så är det viktigt att ha en god självkänsla så att man känner att man duger som man är ändå och en god självinsikt så att man kan förstå att anledningen till att jag inte klarar uppgiften nu beror på att jag måste lära mig andra saker först och SEN så kommer det gå. För att ge Gabriel känslan av att lyckas så brukar vi lägga (ja, för han han ju inte ännu stå på egen hand) upp han i försvarsposition mot Tigern Bobbo som sedan ska försöka ta sig förbi Gabriel. Gabriel vinner varje gång och får därigenom en positiv känsla av att han är en grym försvarsspelare.

Notera Gabriels gameface. Han släpper inte Bobbo med blicken.

Miljö
Med ambitionen att försöka få Gabriel att älska bollar, få god bollkontroll och gärna en grym split vision-förmåga så började David köpa in bollar redan när Gabriel låg och växte till sig i magen (se samlingen i Davids inlägg nedan). David hävdar nämligen att mängden kommer att vara avgörande för ovanstående tre egenskaper. Genom att se bollar vart han än vänder sig, så blir det till slut som ett mantra att alltid ha blicken fäst på bollen. Mr Hellgren himself lär applådera åt detta tankesätt (för det var väl målvakt vi tränar honom att bli älskling...?)


Målbilder
För att effektivisera träningen är det viktigt att introducera målbilder att arbeta emot. Det blågula stället behöver väl ingen närmre förklaring. "Och för Sverige spelar...nr 1...Gabriel Payani!!!"

Notera att han redan har Bobbo i sitt grepp

Längd
Att va lång är ju inget man direkt kan träna sig till men David kom på den innovativa ideen att lägga Gabriel under lampan på bordet. Kycklingar växer ju till sig och blir större under en lampa, kanske det fungerar på Gabriel med?

Vänstersläggan

Taktik: Håll i högerhanden och låt han vifta med vänsterhanden

Se det som ett faktum, vänsterhänta spelare är på förhand oftast bra mycket mer eftertraktade än högerhänta. David har gjort allt som står i sin makt för att träna Gabriels vänsterslägga. Dagligen när han kommer hem från jobbet så tar han Gabriels vänsterarm och tränar kaströrelser, tumskruvar och knorrar. Det har gått sådär kan jag säga. Resultaten från träningen uteblev. Så vi tog till en drastiskt åtgärd och kallade in det tunga artelleriet, nämligen min vän Anna-Maria Johansson (också känd som Majsan) som lirar i landslaget och som i sommar flyttar hem till Sverige för att spela med Skövde igen efter några år som proffs i grannlandet Danmark. Hon är vänsterhänt och om inte hon kan motivera Gabriel till att börja använda den gyllene handen, så kan nog ingen. Träningen bedrevs bakom stängda dörrar, men för er som är intresserade kan vi sträcka oss till att bjuda på ett litet smakprov här på bloggen.

 

Det gäller att nyttja alla tillfällen åt träning.
Här slipar vi på spliträddningar.

Men om det nu skulle bli så att Gabriel blir högerhänt, så ser framtiden ändå ljus ut. Då har David sagt att han kan gå med på att han får bli målvakt jag har därför redan börjat smygträna honom. Kolla bara på splitrörelsen på detta kortet. Jag ser iallafall talangen och om jag blundar och anstränger mig kan jag nog nästan höra nationalsången också.

"Och för Sverige spelar...nr 1...Gabriel Payani!!!"

Hus. Handboll. Köttsår. Fi faan.

Emma och Gabriel på ett miniäventyr, då passar jag på att skriva ett litet blogginlägg. Vi får se hur långt det blir. Det vet jag aldrig inför, då mycket handlar om impulsskrivning! Om det ordet nu finns. Enligt Word så finns det.

Skit i det. Who gives a fiddlers fart?

Vad har hänt sedan sist? En jäkla massa. Var ska man börja och vad är värt att ta upp? Vi går tillbaka några timmar. Det blir lättast så. 

Plockade upp Dick vid nio-snåret då han skulle hjälpa mig att riva köket. Vi begav oss mot Hulta ängar och efter en kort husvisning (Sååå stort är det inte), så körde vi igång. Skruvmejslar, kofot och gött väder. Bara att ösa på! Vi slet på ordentligt och det gick förvånansvärt bra med tanke på att jag var där. Jag och hantverk är som… Äh, kommer inte på någon bra liknelse. Men det är faan inte bra hur som! Röten. Dick körde på och jag fick givetvis snällt haka på. Ca 90 minuter senare var köket utrivet och framsidan full med bröte. Herre jävlar. Mycket skräp blev det. Vi beräknade det hela att bli runt 7-8 vändor med bilen. Minst. 

Som en räddande… människa… kom Tommy, Emmas farsa. Han skulle kolla ett rör för att sen hämta en lastbil och köra skräp. Han erbjöd oss att vi kunde ta vårt bös först. Tack ja. Så förbenat skönt att slippa köra femtioelva gånger med bilen! Vi väntade en stund och han kom med lastbilen. Upp med alla sönderslagna lådor och vi passade på att tömma förrådet. Fanns en hel del där med. Milt sagt. Nåväl, skiten var uppe. Vi begav oss mot tippen. Kom dit. 

Stängt. 

Pingst.

Vad faan är pingst? Ska man fira det? Ska man göra nåt särskilt? Varför stänger soptippen på pingst? Vilket jäkla påhitt.

Googlade Pingst.

Pingst, kristen högtid som firar att den helige Ande gav sig tillkänna för apostlarna i Jerusalem.

Och varför i helsike måste tippen stänga för det?  Firar dem det?

Tänk på oss som renoverar istället.

Nu kanske ni undrar vad vi gjorde med den fullastade lastbilen?

Ha! Ska jag inte berätta. Använd er fantasi.

Köket var det sista vi tog i huset. Nu är snudd på allt utrivet, nu ska slottet byggas upp. Störst fokus på andra våning då vi har som mål att bli klara med den så vi kan flytta in 27/7. Då vi blir av med lägenheten. Det har gått väldigt bra! Vårt rum är tapetserat och taket målat. Farsan och morfar har slitit på riktigt bra! Nu ska det bara läggas golv och bytas fönster. Gjort på en handvändning…

Fönstren kommer i början av Augusti. Kanske blir någon veckas boende ute i morsan och farsans torp/stuga. Jag är en riktig stugmänniska. Eller riktig och riktig, men jag hatar att tälta och sånt överskattat tjafs. Det är väl ingen som kan inbilla sig att det är fantastiskt roligt att bo i ett myggfyllt tält, där allt blir fuktigt och blött, man sover halvdant och är som en öppen köttmarknad för andra djurätare. ”Älska utmaningen?”

Nope. Stuga it is. Är för gammal för att tälta.

Åter till huset. Vill passa på att säga ett stort tack till alla som, på ett eller annat sätt, hjälpt oss så här långt! Familj, vänner och annat löst folk… Ni vänner som fortfarande inte blivit ”inbjudna” till arbete. Chill. Det kommer. =) Slå er inte till ro, kära kamrater. Så er inte till ro.

Bor på annan ort? Precis som jag bryr mig. Är man helröten som jag är så är man. Punkt. Då behövs all hjälp som kan fås!

Pantzar. Du slipper. Du är lika röten som mig. Vi fixar käk istället. Gör det vi är bra på. Fast å andra sidan. Det är en jävla skillnad på att fixa mat och äta mat. Det är snarare det senare vi är vassa på. He he.

Gabriel då. Han är skitnervös. Men vem är inte det så här i silly season tider? Han växer, mår bra och lever rövare emellanåt. Skönast är nog att han hittat en bra sömnrytm på nattetid. 19.30-06.00. På en höft. Skönt om det består. Han har en jäkla massa ljus för sig och börjar hitta en rätt bra greppteknik emellanåt. Verkar dock vara högerhänt, så får jobba lite extra med vänstersläggan! Han rullar runt, så snart kan man nog lägga på lite ”fällekniven”… Godis!

Åter till huset. Är så himla glad över att vi har så trevliga grannar! Åt båda håll. Både dem vi ”sitter ihop med”, men även de andra grannarna. Alla är väldigt trevliga och hjälpsamma! Känns riktigt bra. Många i kvarteret är lite i samma fas i livet. På ett eller annat sätt. Allt fler barnfamiljer flyttar in och till skillnad från där vi bor nu känns det klockrent att bo som barnfamilj. Lugnt område, lekplats, skog, förskola, fotbollsplaner, bäckar i närheten. Kommer kunna bli precis hur bra som helst!

Blir mycket om huset i det här inlägget. Kan bero på att stor del av min vakna tid handlar om just huset.

De senaste dagarna har det även varit stort fokus på tandoperationen. Det gjorde för jäkla ont. Vidrigt. Första gången jag har fått sy. Nog om det. Smärta är ordet som sammanfattar det bäst.

Och värktablett.

Knappt någon handboll i inlägget, finns inte så mycket att skriva heller. Perkile. Jag saknar handbollen jäkla mycket. De senaste somrarna har jag och Jocke stått på Kransmossen och piskat på kamelerna i två timmar, 5-7 ggr per vecka. Oavsett väder. Det har varit underbart roligt! Jag saknar det så förbannat mycket. Får se om man kan hitta på nåt till hösten. Fast då har man ju missat hela sommaren. Det är aldrig bra. Men men, saknaden finns där. Får använda året till att leta efter en grupp som är lika ambitiösa som kamelerna varit! Undra om det finns här i närheten. Tveksamt. För dem jag tränat har varit grymma när det kommer till närvaro, engagemang, vilja och attityd. Utvecklingen har varit därefter.

Och att få avrunda min tid med dem med en guldpokal och avslutningsträffen kändes väldigt väldigt bra, men samtidigt vemodigt. Man går igenom mycket känslor som tränare för en grupp och man delar så mycket tid med gruppen man tränar. Det knyts speciella band och jag tror att tjejerna sinsemellan också har knutit väldigt speciella band. De har ju i princip levt tillsammans i två och ett halvt år. Så mycket har vi tränar. Jullov? Nej, bara ett bättre tillfälle till att träna mer! Somrarna har även dem varit grymt intensiva! Det gick så långt att de inte ville ha uppehåll utan att träna på även under den planerade ledigheten. Ambitiösa och seriösa! Även om vilan är lika viktig.

Jag kommer att sakna kamelerna så otroligt mycket. Innan jag hakar på ett nytt gäng så kommer jag nog att vara väldigt noga med gruppens ambition. För när jag väl tränar ett lag då tränar jag ett lag. Helhjärtat. På alla plan. Ger allt. Och får oftast minst lika mycket tillbaka och det är många härliga erfarenheter jag lägger i min ryggsäck och tar med mig in i framtiden.

Jaja. Jag har ett år på mig att reka läget. Samtidigt så är ju Gabriel 1.5 år nästa sommar. Vad faan! Då var det klart! Här kan vi inte kasta bort tid. Några fler föräldrar till barn födda -11? Så vi kan köra igång på allvar. Kan köra födda 10-11 så blir vi lite fler kanske.

Tränare. Målvaktstränare. Sjukgymnast. Allt är redan packat och klart. Frågor på det?

Pendlingen till Mölnlycke, husbygget, Gabriel är anledningarna till att handbollen tagit slut för min del. Måste omprioritera lite. Handbollen kan ju inte tas bort helt. Då blir jag knäpp. Vad ska jag göra då varje kväll? Ta hand om Gabriel? Lägg av, han ska ju vara iväg och träna… Då måste pappa också ha något att göra.

Glömde nästan det viktigaste av allt. Nu är jag tillbaka på dagens köksrivning. Jag slet sönder mitt vänstra ben. Det blev ett saftigt köttsår! Kom säkert… Jaaa… Grovt räknat 3-4 bloddroppar. Såg grymt manligt ut. Jag slet på ändå. Som den persiska varianten av Martin Timell eller Ernst Kirschenbergerstaugerhauger eller vad fasen han nu heter.

Galet farligt det där med att vara hantverkare. Om än bara för en dag.

Tur att det kommer lite riktiga hantverkare och skrider till verket snart. Så det blir ordning på badrum, golv och så vidare. Ska bli intressant! Då kan jag stå vid sidan och säga lite naivt att ”det där ser ju inte så svårt ut…” Oh, shut up! Ska jag sen säga till mig själv. Hantverkare riskerar sina liv varje dag. 

Även på pingst (svartjobb). Tänk på det ni som jobbar på tippen…

Med andra ord – fler hantverkare på tippen!

Soffa. Text-tv. Glädje.

Lägenheten! Äntligen är den såld, och jag hoppas att det dröjer en herrans massa år innan jag äger en igen. Jag har trivts väldigt bra, men nu är det bra. Har gjort HSB. När vi flyttade till Borås och letade lägenhet så kändes det kanon när vi gick runt i den. Det här är lägenheten med stort L, tänkte jag! 

Sagt och gjort. Vi köpte den.

Några veckor senare insåg jag att det är en precis likadan som vi bodde i när vi var skövdebor.

Fast den var spegelvänd.

Nåväl. För sex år sen köpte vi den. 190.000. Idag skrev vi på försäljningspappren. 475.000. Känns så här i efterhand som en riktigt bra investering! Den pengen lär behövas till renoveringen som vi ska börja ösa på med på Onsdag då vi blir husägare.

Damn!

Onsdag. Jahapp. Då var det dags att plocka fram… Jävlar anammat till renoveringen, för något ”hantverkarådra” har jag då inte!

En liten känsla till - Aldrig i helvete att jag städar den här förbannade lägenheten en gång till! Den tjänsten köper vi. Först en storstädning till fotograferingen och sen en storstädning till visningen. Nu vill jag lägga fokus på huset. Känns meningslöst att lägga så enormt mycket tid på en lägenhet som vi inte ska ha kvar.

Vi, jag och Emma (som tur var inte Gabriel), satt nedsjunkna i soffan för ett tag sen. Emma hade fått det hedersamma uppdraget att hyra film, eftersom jag jobbade sent. Det här kan nog vara en mysig familje- komedifilm, lät det i andra änden av luren. Jag byggde upp förväntningar givetvis. Emma är inte den person som pratar gott om filmer på förhand. Jag har svikit henne så många gånger tidigare med mina skitval.

Fast de räknas inte längre. Emma slog mig. Med hästlängder.

Det var knappt att vi hann trycka på play innan det drar igång en gayporr film. Ja, filmen handlade om två kvinnor som levde ihop och hade var sitt barn och bla bla bla. Skit i det. Det var riktigt. Nej. Inte riktigt de förväntningarna jag hade byggt upp. Det här blev liksom ett form av tema genom filmen. Det var inte ett ”porrklipp” om man säger så. En riktig skitfilm som vi ändå såg klart – Emmas argument: Vi har ju ändå sett så här mycket…

All kids are allright.

Så heter den. För den som blev sugen på en urdålig film.

För den som inte vill kasta bort 90 min av sitt liv. Här kommer summering:

Två kvinnor levde ihop, var sitt barn, visade sig att barnen hade samma pappa, en spermadonator.

Punkt.  

Behöver inga ytterligare kommentarer.  

Vi går vidare.  

Åter till huset. Jag har kommit med en hel del förslag till köket, ofta med följande kommentar (eller i alla fall med dess mening): ”Nej vi tar den istället, då sparar vi pengar till vår soffa!”

Den soffan vi ska köpa. Den är nog diamantprydd, med flera etage, det ingår säkerligen en massör och knäpp med fingrarna så skakar soffan ihop nåt gött att dricka. Det är många tusenlappar som ska läggas på den där soffan! Om Emma får bestämma. Frågan är om hon i slutändan gör det? Icke.

Det kan ju vara ett nattduksbord.

Sitter och funderar på Gabriels framtid som handbollsspelare. Jag har nu fyllt en väska med bollar, och jag tror det börjar ge resultat!

Underbart att vara i en handbollshall och se hur han slukas upp av känslan att hålla i en boll!

Skulle det nu skita sig, så farsan får knega till han blir 83 år så har vi löst ett jobb i alla fall. Han ska vara tiger på Borås Djurpark. Vet inte var Gabriel har fått det ifrån, men han har en ”snuttefilt” och ett gossedjur som liknar en tiger. Det är inte fel och säga att han tagit efter den! Kanske ska kolla efter en snuttefilt med Balic? Risk för att den luktar rök dock…  

Vissa barn är bolltalanger och vissa barn leker tigrar…

För ett tag sedan så var vi och köpte kläder till Gabriel, nej, vi tidigare i inlägget konstaterat att han inte växer extremt mycket på längden… Men tydligen tillräckligt för att kläderna ska börja bli lite tighta! Skit samma. Vi var på Lindex hur som, Gabriel började se lite halvseg och trött ut, vilket jag påpekade för Emma. Hennes reaktion?

”Ta bort bollen från honom lite…” 

Vad är det för jäkla reaktion? Han var förmodligen uttråkad eftersom han redan kan lattja med en boll. Rätt medicin hade varit att fyllt barnvagnen med bollar! I ÖVERFLÖD!  

Ta bort bollen.  

Lägg av.

Då hade jag begått ett brutalt misstag som förälder. Han fick snällt ha kvar bollen. Jag ska ju lära han allt jag kan. Någon bolltalang har jag då aldrig varit, men det finns andra saker som Gabriel börjar ta efter istället.  

Hur grymt är inte det här?!? Nu snackar vi personlig utveckling! Han är fyra månader idag och kan redan zappa in på Text-tv 377! Det är inte utan att det kommer en tår i ögonvrån. Så stolt man blir som förälder! Tiden går så fort och han börjar bli så gammal.

Inte utan att man känner sig lite stressad. Så det är ju skönt att han kan text-tv i alla fall. Det är viktigt!

 Emma gillar Winnerbäck.

 Jag gillar Creed.

Gabriel är tokig i Mora träsk! Han går loss fullständigt när de två gubbarna viftar och har sig! Han ”sjunger med”, viftar på armar och ben. Det är riktigt mysigt att se Emma och Gabriel sitta och kika på det. Tror Emma är lite småförtjust hon med. Inget ont i det! Dem är… ehhh…

…barnvänliga? Vi tre kommer säkert att sitta i en park framöver, och kika in Mora Träsk. Wohoo!

Tanke: Vi kikar tapeter. Varför blir det så mycket blommigt? Hur gammal är man… egentligen?

Vill skicka ett stort tack till moster Elin för den underbara bodyn som Gabriel fick för ett tag sen. Eller det är två, men har bara en på bild! 

 Hon har förstått hur viktig Gabriels utbildning är. Pluspoäng!

På tal om fotboll, jag och lill-Cantona låg och funderade till dagens match. United – Barca på Wembley. Första frågan är – Varför är jag inte där? Lill-Cantona är också rätt fundersam över den saken…

28/5 2011. United - Barcelona 2-1. Giggs och Rooney målskyttar.
Kom ihåg var ni läste det först! 10% av vinsten till Gabriel!

Avslutar det här inlägget med ytterligare några bilder på min och underbara Emmas älskling!

Mycket trött och...

...många, många...

...skratt...

 ...nu önskar Gabriel er God natt!

//David

Symmetri eller asymmetri?

Axlarna värker, ryggen värker, armarna värker, benen värker. Allting värker. Också är jag trött. Görtrött. Men allting har en ände och korven den har två. Det kommer bli bra till slut. Lägenheten kommer bli såld och huset kommer med tiden att bli färdigrenoverat och då kanske vi kan pusta ut lite iallafall. Vi lurar åtminstone oss själva till tro det. Det är vår målbild. Jag, David och Gabriel i huset. En lördag. Allt är klart. Ingenting att renovera, ingenting att städa. Bara vi tre. Frid. Och egentligen vet jag att Davva gärna vill lägga till att vi kikar på Premier League tillsammans och det är väl något jag får gå med på om jag vill bevara "frid" som målbild.
Vi har alltså rätt mö att göra om dagarna. Schemat är "fullsketet" som Davva hade sagt. Även om vi inte får tillgång till huset förrän den 1 juni, så är planerandet ändå i full gång. Hur ska vi göra det? Vem gör det? Vad vill vi ha för tapeter? Vilken typ av golv ska vi lägga? Hur ligger vi till i budgeten? And so on. Huvudet går på högvarv 24/7. Från dag 1 så har vi båda iallafall varit ense om att huset ska kännas "nytt".  Det vill säga att vi vill inte fastna i vårt vanliga sätt att möblera och inte heller i vårt vanliga fega sätt att inreda och färgsätta. Vad gäller färgsättning har vi genom åren haft stora tankar om häftiga färgglada tapeter, men alltid fegat ur och valt typ vitt eller grått eller något liknande. Ni vet, varit sådär svenskt "lagom". Denna gång vill vi istället våga. Likadant känner vi inför vårt sätt att inreda. Vi försöker liksom tänka lite utanför vår egen box och inte fastna i gamla mönster. Och med denna bakgrundsinformation, så måste ni nu förstår varför jag brast ut i ett gapskratt när jag och David, lite för skojs skull, satt och diskuterade tavlor och deras placering en kväll. Såhät lät det då:

David: Men annars kan vi placera dem "liten, liten, stor, liten, liten".

(Jag börjar gapskratta)

David: Vad var det nu då? Var det ett så jäkla dåligt förslag?
Jag: (fortfarande gapskrattandes...) Nä, men asså, du har verkligen bara ett sätt att inreda!
David: Vadå? Vad menar du med det?
Jag: (fortfarande gapskrattandes...) Ja, från start så har vi ju varit överens om att detta huset skulle kännas nytt och så sitter du nu här, glad över att du har kommit på en bra idé utan att inse att det är ditt enda sätt att inreda saker på.
David: Vadå enda sätt att inreda på?
Jag: (forfarande gapskrattandes...) Aaa men redan när vi träffades så inredde du din lägenhet så. Och nu, kolla runt, alla saker som du har ställt iordning i lägenheten har du placerat symmetriskt i precis samma formation.
David: Det har jag la inte?!?!
Jag: Det har du visst!

Diskussion om huruvida jag hade rätt eller inte utbröt och för att sätta punkt för den så gick vi igenom hela lägenheten och David blev mer än överbevisad kan jag säga. När vi kom till badrummet lät det såhär:

Jag: Kolla! Du har till och med placerat schampoflaskorna likadant! Du ställer alltid iordning dem så när du duschar.
David: Jaa, men vet du varför då?
Jag: Nä.
David: Jo, för att när jag har schampo i ögonen så vet jag precis var dom står.
Jag: Men va fan! Kan du inte öppna ögonen och se bara?
David: Inte om jag har schampo i ögonen!
Jag: Men då får du la se till att inte få schampo i ögonen då!
David: Men huuur lätt är det då?

Mmm...vad ska man säga? Min käre sambo har helt enkelt ett kroniskt begär att inreda/strukturera/placera saker symmetriskt. Det är görviktigt för honom. Ställer jag saker på ett sätt, så placerar han om dem när han städar och så placerar jag om dem när jag städar och så kan vi hålla på. Mycket sällan konfronterar vi varann med det. Det har liksom bara blivit en grej vi gör. Så vi får la se vad vi kan enas om gällande huset sedan. Symmetri eller asymmetri? That's the question. 

Livingroom styled by David

Livingroom styled by David
(liten, stor, liten liten...)

Toilet styled by David
(Vad ska jag säga? Här når det symmetriska begäret sin kulm!) 

För alla nyfikna...

Oh my! Här är det att göra må ni tro. Lägenhetsförsäljning, planering inför helrenoveringen av vårt blivande hus, en förkyld pappa som resulterade i en förkyld son som resulterade i en ännu tröttare mamma, vaccinationer, föräldragrupp, bankmöte, möte med försäkringsbolag, besök på en förskola där vi eventuellt tänkt placera Gabriel i kö and so on! Är det såhär det känns att vara vuxen och förälder? I så fall förstår jag alla mammor och pappor där ute som tycker att ens barn bara fördriver sin tid med att göra nonsenssaker. De mammorna och papporna är bittra helt enkelt. Bittra över att inte ha den efterlängtade tiden över till sig själva. Bittra för att de skulle kunna kliva över lik för att själva få ägna sig åt nonsenssaker om så bara för en dag. Ja, så måste det bara vara. Jag själv är dock inte bitter. Snarare görlycklig. Men jag ska ärligt säga att jag hade kunnat betala mycket för en heldag i soffan där jag kände att jag inte behövde göra nått eller bry mig om någon just nu. Men så ser inte livet ut. Här är istället agendan full. Eller ja, egentligen så har jag inte ens en tredjedel så mycket i min agenda nu gentemot hur det tidigare kunde se ut mitt i en handbollssäsong när jag samtidigt pluggade, men den känns vrölfull. Ett besök på BVC kan ibland räcka för att få en dag att kännas fullbokad. Det ni! Who would have thought? Märkligt fenomen det där.

Hur som helst. Förra veckan var mäklaren här med en fotograf och tog kort på lägenheten. Och en lägenhet som skall ut på nätet för försäljning gör sig helt enkelt bäst om den är städad och det mina kära vänner, det har inte vår lägenhet varit sen Gabriel kom så vi hade en del att göra helt enkelt. Och som alltid sen Gabriel kom, så tar allting dubbelt så lång tid att göra eftersom han kräver uppmärksamhet typ jämt. Så för att ändå försöka få städningen till att gå framåt, så drog jag helt enkelt (med en liten suck kan jag erkänna) på mig bärselen och hade honom i den medan jag fortsatte rengöra spisen. Vår "jagälskarnärhetochvillalltidvaramed-son" blev iallafall överlycklig och myste in sig och somnade nöjd på mindre än två minuter. Mindre bekvämt var det för mig. Men vad gör man inte för de små? (...och för att lägenheten skulle bli fin?)

Nu är lägenheten iallafall ute för försäljning! Och alla ni som är nyfikna och känner för att va lite "smyg-stalkers", kan kika in lägenheten HÄR och se hur vi bor nu, för snart är våra HSB-år historia och äntligen kommer vi att äga vårt eget boende. Galet skönt ska det bli!

Bye bye Vindelgatan, bye bye!

En hälfta hälfta. 60/40. Fördel napp.

Arma pojk. Det tycks inte bättre än att Gabriel har ärvt en släng av sin mors beslutsångest. Ni kanske minns att jag berättat att han har hittat tummen och börjat suga på den? Så ligger det till iallafall. Fast han gillar nappen också och vissa dagar är det bara nappen som duger och andra dagar så spottas den ut till fördel för handen/pekfingret/tummen. Han verkar helt enkelt ha svårt för att bestämma sig vilken som är godast.

Men nu, de senaste två dagarna, verkar han ha hittat den perfekta lösningen på detta problem. Han kör helt enkelt med båda. En "hälfta hälfta" so to speak. Eller rättare sagt en 60/40 med fördel napp. Det vill säga att han har nappen i munnen och pekfingret under nappen och på så vis kan han snutta på båda. Smart drag av en tre månader gammal kille, må jag säga. Tänk att redan vara en etablerad problemlösare i så ung ålder. Fortsätter han i den här takten lär han dinera på Nobelmiddagen med celebriteterna inom en snar framtid.Om han har tid över till det vill säga. Jag vet inte hur lätt det är att få semester från bundesliga. Kanske blir det lättare om han väljer Spanien? Ja, detta är definitivt något vi får diskutera vid köksbordet framöver.

1981.

1981. Året det hände. Jag föddes. Inte mycket att marknadsföra årtalet 1981 med. Vad hände mer? Jag gav mig ut på en spännande jakt för att se vad året egentligen hade att erbjuda…

- Ronald Reagan installeras som USA:s 40:e president.

- Årets upplaga av Vasaloppet vinns av Sven-Åke Lundbäck, Sverige, och i mål en timme senare kommer Meeri Bodelid från Sandviken som vinner den nyinrättade damklassen när kvinnor för första gången deltar officiellt i Vasaloppet

- Svenska barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren ger ut sagan Ronja rövardotter

- Sveriges riksdag erkänner teckenspråket som dövas första språk i Sverige

- Sverige höjer brevportot till 1:65 SEK.

- Frankrike avskaffar giljotinen

- Björn Borg, Sverige vinner franska öppna tennismästerskapen för sjätte gången. Mats Wilander, Sverige tar juniortiteln

- Bibelkommissionen överlämnar den svenska nyöversättningen av Nya testamentet till Sveriges utbildningsminister

Det hände grejer även för min andra hälft. Som vanligt när Iran berörs så är det mycket positivt…

- Nästan 5 000 personer dödas vid ett jordskalv i Iran

- Flera tusen personer dödas vid en jordbävning i Iran

- Svensk polis stormar Irans Sverige-ambassad som ockuperats av 35 studenter som protesterar mot våldet och avrättningarna i Iran under Rudollah Koomeynis ledning

- Den av 52 personer bestående amerikanska ambassadpersonalen i Teheran, Iran som hållits som gisslan sedan 4 november 1979 (444 dagar) friges.

1981 måste varit ett riktigt sketår. Ja hela det tidiga 80-talet. Det är stora kullar och jag förstår nu varför. Det var inte elen det var fel på, det var händelserna. Eller avsaknaden av händelser. Fast Skövde stod på sig – med den storslagna välkomstskylten: ”Skövde – Händelsernas centrum!”

Jo jag tackar jag. Händelsernas centrum. De insåg väl att det inte riktigt höll. Numera välkomnas man av: Välkommen till Skövde.

Passar bättre.

Emma undrade igår vad jag önskade mig på min stora dag. Svarade henne att alla dagar är mina stora dagar. Livet som en big guy! =) Jag var rätt nöjd med den klämkäcka kommentaren. Emma var det inte. Vad önskar man sig? Sketsvårt. Det var så mycket enklare när man var liten. Då var det bara att börja plita ner – Lego, He-Man, fotbollsbilder, Playmo och så vidare. Nu är det inte riktigt lika lätt.

- Jag önskar mig en dag utan grubbel och tveksamheter!. Kom jag fram till.

Inte ens det fick jag.

Här hade jag ansträngt mig men… Nej.

Såg att Emma skrivit om dopet. Här kommer min version:

- Lucka -

Slut inlägg.

Jag gick i dvala kan man säga. Hade inte någon direkt koll på vad som hände, än mindre varför. Kopplade ihop alla händelser med dopet. Fast jag vet inte riktigt vad jag gjorde där. Det var för Gabriels skull.

Jag var lost in space. Helt slut. Försökte kräma fram några leenden och kommentarer till alla underbara människor som tagit sig dit och ville uppleva dagen tillsammans med Gabriel. Det var inte mycket mer än en fasad. Inombords grät jag.

Män som är förkylda är klena.

Jag är ännu värre. Förmodligen för att jag är ännu klenare. Men jag var där.

Varför, kvarstår dock som fråga. För nu i efterhand verkar det som att både Gabriel och Emma fått sig en släng av min manliga förkylning. Eller man och man, jag är inte så jäkla manlig. Mest gammal numera. Gammal. Toffel. Närmare 40 än 20. This is it. Eller vad är det Jacksons film heter?

Fast nu bryr jag mig inte särskilt mycket om ålder och kalas. Jag gillar inte att bli firad och jag gillar inte uppståndelse vid jul och sånt där. Nej. Jag är som Allan Svensson. Fast tvärt om. Emma är en kvinnlig Allan Svensson. Kanske är därför vi fungerar så bra ihop. Kompletterar varandra.

Eller står ut med varandra. Om man ska vara mer ärlig. Och det är ju bra. Har jag hört. ”Dom” säger det.

I måndags kände jag att det var dags. Dags att bli irriterad. Helgen hade som sagt varit fullsketen med dop och sånt. Jag medger galdeligen att jag medvetet slängt skräp i en papperspåse och slängt i minicontainrarna utanför uppgången där det bara får ligga platspåsar. Jag tar det. Jag gjorde fel. Men döm av min förvåning när det på måndagen ringer på en gubbe som står där med våra papperskassar i näven!

Öppnade jag dörren och tog hand om det?

Icke. I ren frustration så sket jag i att öppna dörren. Han fick snällt gå vidare med dem och slänga dem.

Han måste aktivt letat i soperna efter ett kuvert där våra namn och vår adress stod. Äckligt...

Han har nog förövrigt aldrig haft småbarn omkring sig. Skit i det nu. Gubben fick lite att göra. Jag skapar jobbtillfällen.

Tips till alla i samma situation vad gäller småbarn/husrenovering/pendling:

Nej.

Det kostar. Mer än pengar.

Husrenovering är aldrig lätt och tur att farsgubben går hemma just nu så han kan hålla lite i trådarna. Det hade aldrig fungerat annars! Kan inte se hur jag och Emma skulle ha kunnat fixa det på egen hand. Detsamma gäller dopet, en sablans tur att både mina och Emmas föräldrar kunde finnas där. Annars hade vi nog fått nöja oss med att doppa hans huvud i närmsta damm/vattenpöl. Husrenovering är alltid enorma projekt, och när man har ett jobb som kräver, ett barn som kräver och ett ytterliggare projekt som kräver… Ja då blir det svårt att pussla! Renoveringen kräver mycket tid och nu även försäljningen av befintlig lägenhet.

Undrar ni varför jag inte skrivit på länge?

Svaret har ni nu fått.

Samtidigt är det lite svårt, för alla bitar är så himla roliga! Just nu har handbollen fått stå åt sidan och jag vet ärligt talat inte hur det känns! Det har alltid legat mig nära om hjärtat och nu ska jag vara ifrån det nästan ett år!?

Har sagt det, tagit första kliven, men är fortsatt långt ifrån att lyckas helt ut.

Livet handlar om prioriteringar. Får utvärdera och se om jag gjort rätt. Tids nog. Annars får man omprioritera helt enkelt.

Skrev väl nåt om det här med presenter innan?

Jo, det gjorde jag nog. Skiter i att ta upp det. Det är fortsatt svårt.

United får dock gärna ge mig nåt att jubla åt på söndag.

Fotografering av lägenhet idag = Städa hela lägenheten igår = Fotboll på TV = Frustrerad sambo = Toffel ger vika = Chipspåse i skåpet.

Blev en rätt vass sammanfattning av gårdagen. Idag torsdag, så har mäklaren och en fotograf varit i lägenheten och röjt. Vi trodde att vi lagt bort tillräckligt med personliga ägodelar men icke. Fotografen hade tydliga åsikter. Jag var tyvärr på jobbet, men hade velat höra vad han sa om min United toalett… DÄR är det bara personliga ägodelar! Det här innebar storstädning igår, dammsugning vid 23-tiden och våttorkning (eller vad det nu heter) strax innan 24. Det är nog tur att vi ska flytta, annars hade vi blivit vräkta. 

Som sagt. Sket sig. Även idag.

United – Shalke på TV. Hennes kompromiss var att jag skulle få ta vardagsrummet. (notera: hennes kompromiss) Meeeen, stod jag två minuter för länge och inte arbetade så hörde jag en snörvlig röst från badrummet: Daaaavid, hur går det?

Det går skitbra, sa jag.

Nej, det gör det inte. För jag har ögonen på dig. Var hennes raka och ärliga svar.

Tjenare. Samvetet fick sig en törn. Som tur var, så var United i princip redan klara för the grande finale och ställde upp med ett reservbetonat gäng som vann med 4-1. Jag som köpt en påse chips för att fira kvällens match och fira in att jag snart är närmare 40 än 20.

Nu är jag där.

Chipspåsen ligger fortfarande ensam i skåpet.

Fi faan.

Sitter och känner lukten från köket. Inte från chipsen. Från hasselbackpotatisen. Jisses, hur gött är inte det?

Nu kom tankarna till chipsen igen, visst är det gött om man öppnar påsen innan?

Jag vet inte vad det blir till, ja nu är jag på hasselbacken igen… Men gött ska det bli! Bra present, älskling! Inte att förglömma:

Glädje: Hon hade gjort frulle och köpt en blåbärsmuffin med ett ljus i.

Problem: Hon försov sig så det blev en ”to go”… I bilen. Inte lika mysigt som att suttit till bords med Emma och Gabriel.

Tanken fortfarande lika omtyckt dock.

Men nu är det inte tänkt att det här ska bli nåt jäkla gull-i-gull inlägg. Nej.

Uppryckning!

Fast det börjar ta slut. Tiden alltså. Funderar på vad som hänt sen sist jag skrev och insåg lika fort att det var en halv evighet sedan. Tror nästan att det hette Jugoslavien, öst-/västtyskland och hela det köret. Frågan är om Skåne inte tillhörde Danmark, senast jag skrev ett inlägg?

Så gött med chips. Det förtjänar jag. Jag föddes ju året då Frankrike avskaffade giljotinen och då svensk polis stormade Irans Sverige-ambassad som ockuperats av 35 studenter. Vi snackar ju traumatisk uppväxt! Klart jag behöver tröstäta. Och det har jag gjort… =)

Det galna 1981.

Året då Zlatan, systrarna Kallur, Justin Timberlake, Beyoncé Knowles, Paris Hilton, Leyton Hewitt och jag föddes.

Ödmjukt skulle jag vilja säga att det var jag som slöt cirkeln det året.

Frågor på det?

Så här i slutet så hittade jag nåt jävligt (har dåligt ordförråd) intressant! 1981 föreslog den svenska regeringen att man ska kunna genomföra ett namnbyte under livet om man vill…

Det var väl en himla tur!

Payani Gunnarsson

Gunnarsson Payani

Gunnarsson Gunnarsson

Eller vad var det jag hette nu igen!?

Tur att året 1981 fanns. Det hände ju faktiskt lite bra saker då! Man kanske inte visste det då, men nu, 30 år senare, så visar det sig vara livsavgörande beslut!

1981. Eller MCMLXXXI, som vi bildade personer säger.

En godbit från igår:

Emma hade dock ett supertips när jag dammsög:

"Stäng aldrig av dammsugaren, då kanske dem tror att du tappat ett glas istället för att de ska tro att vi städar lägenheten…”

Ibland är min sambo dum på riktigt. He he!

Ja, för jag har säkert tappat ett glas… i alla rum i lägenheten. Nu snackar vi splitter modell MASSIVE! Hon är skön Emma.

Som sagt, nu förstår ni min önskan av födelsedagspresent av min kära sambo – En dag utan grubbel och tveksamheter!

"David! Vi har glömt dopklänningen!"

Ja, precis så lät det i trapphuset här hemma på Byttorp igår. Klockan var tio i ett. Jag stod längst ner med babysitter, vagn och skötväska i händerna och David hade Gabriel i famnen och skulle precis låsa dörren. Klockan ett skulle vi befinna oss vid Sjöbokyrkan, Gabriel skulle döpas klockan två och vi höll på att glömma dopklänningen! Ain't it lovely!? Jag vågar nästan sätta en slant på att det var en småbarnsförälder som myntade uttrycket "det man inte har i huvudet får man ha i benen". Kanske finns förklaringen till vår tankspriddhet i att vi i stunden var stressade och lite smått nervösa, att David var kanonförkyld och gick runt i samma bubbla som han befunnit sig i under tre dar eller att min hjärna var helt överkokt då jag kände att allt hängde på mig? Who knows and who cares? Där stod vi iallafall och befann oss ruggigt nära en krissituation vilken vi i sista stund lyckades manövrera oss ur. Tack och lov kom vi på att vi hade glömt klänningen medan vi fortfarande befann oss hemma. Väl i bilen klämde jag lättad ur mig "det hade varit fint om vi hade glömt klänningen du!" varpå David svarade att "det hade la inte gjort så mycket, då hade han fått döpas i Unitedkläderna..." (vilka vi förövrigt hade med som extrakläder då de enligt David är de finaste kläderna vi har efter den skjortan vi hade valt att klä Gabriel i efter dopet). Jojo, det hade sett ut det! Uniteds hemmaställ som dopklädsel...

"Vi döper dig till Gabriel i Faderns, Sonens och den heliga fotbollens namn. Amen!"

Som sagt. Tack och lov kom vi på att vi hade glömt klänningen medan vi fortfarande befann oss hemma.

Hur som helst. Vi kom till församlingshemmet fem minuter sena, vilket i sig kändes som en seger bara det. Varken jag eller David är kända för att vara ute i god tid och sedan Gabriel kom till jorden har vi inte direkt blivit bättre på den punkten. Det enda som har ändrat sig är att vi nu kan skylla allt på Gabriel den stackarn. Vid församlingshemmet mötte vi iallafall upp våra familjer, vilka vi satte i arbete med att koka kaffe och duka iordning det sista medan Elin och Tomas (våra syskon som vi valt att ha som gudföräldrar till Gabriel) fick följa med oss in i kyrkan. David traska fortfarande runt i sin bubbla och jag som kände mig smått stressad över att behöva tänka för två förvandlades till boss-Emma och försökte arbeta upp David till att göra saker i något som skulle kunna liknas vid normaltempo, men det gick sådär. Han ska iallfall ha en stor eloge för att han var snabb med att langa fram en "rap-handduk" åt mig att ha på axeln när jag bad honom om det, för jag skojjar inte när jag säger att vi knappt han placera den där innan Gabriel bjöd på en riktig kaskadspya som kladda ner både handduken, min höft och hela golvet. Vår son - ett riktigt charmtroll alltså!

(Faktum är att David ska egentligen ha en eloge för hela dagen. Min käre sambo, han kan va bra ynklig i onödan ibland när han är förkyld om nu jag får säga mitt. Men så dåligt som han faktiskt har mått denna gången, det har jag nog inte sett honom göra någongång. Så att han ens orkade bita ihop så som han gjorde under dagen och genomföra den så väl, det var inte illa det. Jag skriver detta med små bokstäver för man ska inte ge han för mycket cred, han blir så jobbigt märkvärdig då! =)...)

Gästerna anlände. Vi gick fram och placerade oss vid dopfunten. Gabriel sov gott. Kantorn började spela introt till första psalmen. Gabriel vaknade, surläppen åkte fram (ja, vår son har börjat puta ut hela underläppen vid minsta missnöje nu för tiden) men inget gråt. Nej, han var riktigt tapper nästan hela ceremonin igenom ända fram till prästen lyfte honom upp i luften för att välkomna honom framför gästerna. Då fick han nog. Tröttheten och hungern kom ikapp honom plus att han var tokvarm efter att ha blivit buren så länge. Lägg också till alla nya intryck så har du receptet på en förgörande kombination av negativa påverkansfaktorer för en tremånaders kille. Men han tog sig igenom det lilla som var kvar av ceremonin, protesterade lite mot korten som gästerna ville ta på honom vid dopfunten efteråt, grät hela vägen till församlingshemmet där han blev avklädd till att bara ha en linnebody på sig och fick mat och sedan så var han i fas igen. Han var med andra ord hur duktig som helst (om du nu väljer att fråga oss).

Skämt åsido, Gabriels dopdag blev precis så underbar som vi önskade att den skulle bli. Vi upplevde dagen tillsammans med närmre femtio stycken av våra nära och kära. Vissa av er kanske tycker att antalet låter stort, men det var precis så vi ville ha det jag och David. Ända sedan det blev offentligt att vi väntade barn så har vi upplevt ett massivt stöd från vår omgivning. Den värmen och kärleken blev inte direkt mindre efter att Gabriel fötts, utan tvärtom. Därför kändes det både naturligt och viktigt att få uppleva vår sons dopdag tillsammans med alla dessa vackra människor. Det känns stort för oss att Gabriel kommer att få växa upp i en så kärleksfull omgivning. Det är för oss en gåva större än någon annan och av den orsaken undanbad vi oss alla presenter å Gabriels vägnar och skrev i inbjudan att dem som ändå önskade ge en gåva fick göra det i pengaform i den sparbössa vi avsåg ställa fram på dopdagen. Det enda vi hade som önskemål, det var våra gästers närvaro och att de skrev varsin hälsning till Gabriel på de lappar som vi skickade med i inbjudningarna. Hälsningar som sedan kommer att sättas in i ett dopalbum tillsammans med alla foton ifrån dagen.

Och tro mig när jag säger att det var en ytterst känslosam stund att sedan, på kvällen, läsa igenom allas ord till vår son tillsammans med David. Återigen blev det så konkret vilken kärlek Gabriel kommer att omges av under hans uppväxt. Ja, både jag och David känner oss helt överväldigade av det. Vi liksom tappar orden och vet inte hur vi ska formulera oss för att beskriva hur otroligt lyckliga det gör oss att ha så många fina människor runt omkring oss. Det är liksom större än vad vi klarar av att ta in. Det enda vi kan säga är tack. Ett ord som känns tafatt och otillräckligt i sammanhanget. Men det är det enda ord vi får fram.

Tack!

Bilder från Gabriels första påsk

En pratstund med morfar på gräsmattan

Matstund med mormor

Gabriel som sedan födseln alltid ska vara med där det händer har här
slocknat in i babysittern medan mamma njöt av grillad mat hos mormor och morfar.

På påskafton träffade vi mammas Oldies but goldies i Linnéparken och myste.

Matstund ute i det fria.

Här sitter Gabriel och övar low five med tant Emma.

Det var mysigt att sitta i Emmas knä.

                                                                

Skövde - staden som ingen behövde!

Ja, så brukade min gamle tränare Jan-Roger alltid skriva till mig i ett sms var gång jag åkte till Skövde. Det blev liksom en grej oss emellan. Han klanka ner på staden och jag lyfte dess fördelar. Ofta fick handbollen va tyngsta argumentet och att Skövde är mer cykelvänligt än Borås som oftast innebär en rätt lång tur i uppförsbacke åt vilket håll du än ska åt. Men när jag var uppe i Skövde tidigare i veckan så var det inte för handbollen eller stadens cykelvänlighet som jag uppskattade staden. Nej, denna gången var det stadens invånare som gjorde resan så lyckad som den blev. Eller bättre uttryckt, så var det Gabriels farföräldrar som gav mig lite skön och välbehövlig avlastning i några dagar. Jag behövde nog faktiskt Skövde denna veckan. Trippen dit upp kortade tiden som jag behövde va själv här hemma i lägenheten. Börjar nämligen krypa på väggarna här hemma, framförallt så har detta blivit allt mer påtagligt nu när David har varit borta. Det ska verkligen bli så otroligt skönt att snart kunna bo i vårt egna hus! 

Första skrattet!

Plötsligt hände det! I söndags, dagen innan David åkte till Spanien med sina tjejer, så skrattade Gabriel för första gången. Han satt i babysittern och jag och han höll på och fånade oss i en lek där jag stoppar in nappen i hans mun varpå han spottar ut den. David satt i en fåtölj bredvid. Och då, bara sådär, så började Gabriel skratta! Snacka om att våra hjärtan sprängdes av kärlek! Jag kan utan tvekan säga att hans skratt verkligen var det absolut underbaraste ljud jag hittills har hört i mitt liv och jag toklängtar efter att få höra det igen!

Med våren kommer handbollsgrubbel...

Oh dear! Sitter här och lyssnar på spotify och kikar ut genom fönstret och jösses vad sugen jag blev på handboll helt plötsligt. It hurts! Det är liksom någonting med detta väder som gör att jag alltid blir så jäkla pepp på handboll. Det andas både slutspel och försäsong på en och samma gång. För det är mitt i elitseriernas slutspel som vi i de lägre serierna oftast har gått på uppehåll för att sedan i maj dra igång försäsongsträningen igen. Jag vet att det är många som brukar känna sig rätt mätta på handboll under denna mellantid, men det är oftast nu som jag är mest sugen på det. Vid denna tidpunkten på året har man precis satt bokslut för en säsong, där tabelläget oftast redan kanske har varit avgjort en tid och jag uppskattar uppehållet därför att det då alltid känns som att man får en chans att börja om och komma tillbaks starkare.

De senaste åren har denna tid dessutom varit en period av en jäkla massa grubblande. Våren 2008 lades damlaget i Byttorp ner och det var ungefär vid denna tiden på året som vi hade vår "sista kvällen/natten med gänget" ute i mormor och morfars stuga. Jag minns den kvällen som ytterst bitterljuv. Grubblet över vart jag nu skulle spela ledde mig till Bollebygds damlag. Trivdes aldrig riktigt bra där. Fick under hösten erbjudande från Kungälvs HK att börja spela med dem, men kände att det inte fanns tid att pendla dit så många gånger i veckan under tiden jag pluggade på högskolan. Valde sedan innan jul att bryta med Bollebygd och började sedan träna med herrlaget i Byttorps IF efter nyår, där vi sedan ordnade en dispens så att jag även fick lira med dem i seriespel. Tanken var att jag skulle åkt med dem på en cup till Norge på våren 2009, men det stred tydligen mot deras regler att tillåta en kvinna att spela med män. Detta ledde till tidningsrubriker vilket i sin tur ledde till att andra lag fick nys om mig. Fick erbjudande av både BK Heid och Sävsjö/Eksjö, men tackade till slut nej till de båda med samma anledning som jag tackade nej till Kungälvs HK, det fanns inte tid. Att pendla, utan körkort, och vara en del av ett elitsatsande handbollslag samtidigt som jag skulle skriva min avslutande c-uppsats på högskolan kändes inte realistiskt. Så jag stannade i Byttorps herrlag säsongen 2009/10 och täckte dessutom upp i Borås HK:s damlag vid behov då de saknade målvakt.

Våren 2010 satte grubblet igång igen. Kände mig då osäker på om jag kunde få det jag önskade med mitt handbollsspel om jag stannade med herrarna och efter många samtal och vändor fram och tillbaks så fann jag en lösning i att stanna med herrarna och dessutom lägga till ett träningspass i veckan med Skara HF för att matchas emot tjejer och för att få lite mer varierad och målvaktsinriktad träning. Men samma vår började vi även planera att skaffa barn och när maj månad kom så visste jag redan att det inte skulle bli något handbollsspel överhuvudtaget säsongen 2010/11 då planerna på barn snabbt hade blivit ett faktum - jag var gravid.

Och nu sitter jag då alltså här, med en Gabriel sovandes på altanen, och handbollsgrubblar igen. Hur ska jag göra nästa säsong? Kommer jag kunna lira? Vill jag? Jag saknar handbollen som sjutton och älskar fortfarande precis allt med den, men kommer det fortfarande vara värt det pris det kostar i form av tid och uppbokade helger? Visst, mår mamma/pappa bra så mår oftast också barnet det, men vill jag stå över nattningar, missa lediga helgdagar och planera alla familjeaktiviteter utefter om det är match den helgen eller inte? Är handbollen så rolig och så givande att det är värt det? Jag måste säga att jag faktiskt känner mig sjukt kluven. Jag trodde nog inte på förhand att jag skulle känna såhär. Handbollen var så länge mitt allt, men nu har det ändrats. Gabriel är ju här nu och har onekligen vänt upp och ner på min världsbild.

Grubbel, grubbel som sagt. Vi får se vart det slutar. Hur det än blir så kommer jag inte kliva in i något lag förrän efter sommaren. Först måste jag få mammakroppen i någorlunda form, ta hand om en husrenovering, få en lägenhet såld, njuta av dagarna med Gabriel och ha en riktigt härlig första semester som familj...