Sanna mina ord, ikväll är det fest!

Varför är Emma så glad måntro? Klockan var ju ändå 04.30 när alarmet gick i morse. Det var kolsvart ute och David sov som en gris bredvid mig. Behöver jag säga att det inte var allt för roligt att kliva upp? Men men, what to do? Jag hade öppningen på jobbet och eftersom jag inte har körkort innebär det att jag måste ta bussen som går halv sex ifrån mig, alltså en timma innan jag börjar jobba!!

Notering: Har jag sagt att min arbetsplats ligger i Borås? Ni vet samma stad som Byttorp, my hood, ligger i? Jaså jag hade det jag! Men jag tar mig till jobbet med Västtrafik som ni kanske minns och då liksom försvinner känslan av närhet mellan två stadsdelar...

Vad jag egentligen vill få sagt med detta, det är att jag är trött. Brutalt trött! Och detta här med att va gravid, det är inget dansande på rosor direkt. Min stalker Mr Illamående gör dessvärre ett höjdarjobb som stalker och viker liksom aldrig riktigt av från min sida. Rött kort till alla som försökt spränga i mig att det bara hör till början av graviditeten!
Och att nästintill varje dag vara lika trött när jag vaknar som när jag går och lägger mig, det är definitivt något nytt och känns kanske inte så helfestligt alla dagar. Men ja' ä inte bitter... Nä nä, för all del!

Så varför är jag då så glad? Jo, det finns ett gäng anledningar. Störst av dem alla: Jag är gravid! Jag och David ska få barn ihop. Jag känner armrörelser i magen, David känner det också och vi ler ihop. Det hela börjar liksom sjunka in nu och är inte det skäl för lycka så säg? Sen att jag är tillsammans med världens bästa man, har en underbar familj, har välsignats med de finaste vännerna, har ett meningsfullt jobb och så vidare, det känns ju givetvis helt fantastiskt. Alltid!

Men...det var inte allt det som framkallade detta leende. Inte just idag. Utan det var faktiskt en överraskning som väntade på mig i kylskåpet när jag kom hem, som fick mig att känna mig helt barnsligt glad tidigare. David har tidigare skrivit om hur jag mer än gärna äter både pepparkakor och griljerad skinka redan och framförallt kilovis med clementiner. Han menar att "min grej" är allt som hör julen till. Jag börjar så smått erkänna att han kanske har en poäng. Min sanslösa lycka över min present i kylskåpet bör nog ses som ett tecken/bevis på det. David har nämligen köpt julmust till min stora förtjusning. Lyckan i det liksom! Jag fullkomligt skiter i alla tidigare regler jag har haft om att dröja med första julmusten till 1 december (okej, okej...det har hänt att jag kanske har fuskat någon gång tidigare, men då bara någon vecka innan 1 december eller så...typ...). Men i år ser jag ingen anledning att vänta. Nej, mitt nya motto ska nog få bli att aldrig vänta med något som jag kan njuta av redan idag. För just nu känns det lite som att mycket av det goda i livet är satt på paus och börjar rulla i februari igen. Jag menar jag har redan väntat i flera månader på att få träffa vår liten och kommer få vänta ett par till innan vi får se varann i ögonen för första gången, likaså som jag får vänta med att träna och spela handboll. Förstå hur mycket jag redan längtar efter olika saker!! Och då undrar jag, varför utsätta sig för mer vånda än vad livet kräver av en? Jag finner iallafall inga skäl. Julmusten kommer inte smaka godare 1 december bara för att jag har väntat. Den är ALLTID god och numer dessutom tydligen tillgänglig på ICA Byttorp. Julmustens entré i mitt liv just nu, det är helt enkelt bra skit! Jag gillart! Länge leve ICA Byttorp! Och nu mina kära kamrater, nu ska jag slå mig ner i soffan och avnjuta denna ljuvliga dryck tillsammans med några pepparkakor och en clementin eller två (eller kanske tre...).

Kram på er!

//Emma