"Hon ser ju ut att va femtio i kroppen..."

Debuten är gjord. Igår kväll dammades alltså handbollsskorna av och snörades på fötterna igen. Var? I Boråshallen med Borås HK:s damseniorer. Behöver jag säga att det kändes galet ovant att ställa sig mellan stolparna igen? Well it did. A lot! Jag och syrran skämtade om att vi borde "betta" vad som ryker först. Elin satsade på ljumsken, jag på någon av fötterna. Den assisterande tränaren bettade på hälsenan.

"Jag tror hälsenan åker precis som den gör på oss 50+are. Eller vad säger du? (säger han och vänder som om till en bekant). Hon ser ju ut att va femtio i kroppen, tror du inte hälsenan ryker? (och sedan fokus på mig igen) Det brukar ta ungefär 4 minuter Emma..."

Men både ljumsken, båda fötterna och båda hälsenorna klarade sig första träningen. Jag fick inte ens en enda fjunisblåsa på fingrarna tack vare att jag varit förutseende och tejpat samtliga innan träningen. Jag vet hur mina fingrar brukar se ut efter en sommar utan träning med klisterboll och nu snackar vi om ett uppehåll på ett och ett halvt år typ. Då är jag hellre en mes och ta det säkra före det osäkra. Hur sjûven skulle jag liksom ens kunna byta blöja på Gabriel om fingrarna såg ut såhär:

Säsongsstart hösten 2010

Av gårdagens träning kan iallafall några slutsatser dras:

1. Min "handbollskonditon" uppfyller nästan samtliga kriterier som krävs för att klassificeras som obefintlig. Skottserierna på uppvärmningen avlivade mig nästan som det kändes. En serie till och jag hade fått tillkalla sjukvård för att få hjälp med konstgjord andning. Snacka om kalldusch. Aldrig förr har det varit så jobbigt. Jag minns annars första träningarna med Skövde HF, då var jag också helt slut efter varje serie med skott. Likadant de första träningarna med herrarna i Byttorp, då bollarna och skotten var så mycket tyngre än vad jag var van vid. Men igår var det tungt på ett annat och nytt sätt. Hjärnan hade inte glömt hur kroppen skulle röra sig, men det hade musklerna. Och mitt stackars hjärta och mina lungor har nog inte behövt jobba så hårt tillsammans sen förlossningen.
2. Det är en jäkla skillnad att springa i spåren på Kransmossen och att arbeta med hög intensitet mellan stolparna i ett handbollsmål. I spåret kunde kondisen iallafall kännas hyfsad ibland, men mellan stolparna finns det lite att jobba med som sagt...
3. Sist jag lirade var för 18 månader sen och det var jag med i Byttorps IF:s herrlag. Säsongen 2009/10 lånades jag i och för sig ut till Borås HK:s damlag under några matcher, men jag har inte tillhört en damseniortrupp sedan vintern 2008 och det kändes också igår. Förutom att jag är ovan att ta skott överhuvudtaget nu, så är mina senaste "minnen" och "bilder" bara ifrån herrskott och det är en jäkla skillnad. För att jag ens skulle ha en chans med herrarna så var jag tvungen att tänka om och förändra mina tidigare rörelsemönster och nu måste jag alltså ställa om mig igen.
4. Utkasten satt otroligt mycket bättre än jag vågade tro innan träningen.
5. Jag har blivit feg. När skotten kom emot mig ville jag göra en viss rörelse, men vågade bara göra den till typ 80 procent. Jag vet fortfarande inte hur mycket jag vågar lita på min kropp nämligen. Vad håller den för? Klarar den att göra alla typer av parader utan att gå sönder? Att jag kommer ha träningsvärk efter varje träning framöver, det fattar och det skiter jag i. Det kommer göra ont att bli bra igen, men med det sagt så är jag är inte så pepp på att dra på mig några skador. Min kropp har gått igenom en grym förändring under graviditeten och vid förlossningen och det vore dumt att inte vara ödmjuk mot sig själv och inse det, men att insikten skulle göra mig "feg" hade jag väl inte riktigt planerat. Ni har väl alla sett Tomas Petterssons stand up om handbollsmålvakter i programmet Släng dig i brunnen? Som handbollsmålvakt har man iallafall fått den videon refererad till sig otaliga gånger och jag har alltid svarat något i stil med att i det i den bemärkelsen inte går att tänka på vad man egentligen gör, då skulle man ju inte grejja det. Och lite så var det igår, jag tänkte nog för mycket helt enkelt. Såg de eventuella konsekvenserna istället för vinsterna med att göra en viss rörelse.

Fem punkter får räcka nu. Jag skulle kunna lista upp många fler, men jag drabbades nyss av insikten att who really gives a damn? Så nu ska jag lätta bördan för er och avsluta min självrannsakan för denna gången. Men det kan hända att ämnet kommer att beröras igen... =) Fortsättning följer helt enkelt!

Sov gött!