Orolig!

Första känslan var att det var en riktigt seg start på dagen. Sen insåg jag att det är först natten sedan Hedenhös tid som jag och Emma fick sova ifred utan att ha 80cm Gabriel, som åker runt som en flipperkula, mellan oss.

Genast blev det bättre! Han har varit lite hostig men igår fick vi... Ja... Vad det nu var, efter besöket på BVC.

Uppenbarligen hjälper det!

Man blir rubbad som förälder. När Gabriel håller på att vakna och vill sova hos oss så blir man gnällig över det, och nu när han sovit i sitt rum själv så blir man orolig över det. Lever han??? Det här med att någon gång kunna slappna av helt är inte lätt. Man blir helt korkad av alla tankar. Och utvilad? Nej du. Det är en svunnen tid. Pratade med en kollega på jobbet om det, och hennes stöttande var? Man är precis lika orolig när ungen än 18 och ränner ute sent på kvällarna...

Det var inte riktigt dit jag ville komma. :) Jag vet att det sades med glimten i ögat, fast det låg nog viss sanning i det hela. :)

Jag tror jag skrev om det tidigare, men det bara eskalerar. Först var jag så där "äh låt han slå sig" om Gabriel och Emma var dunder-orolig. Nu är det helt ombytta roller. Det är skitjobbigt. Det måste jag försöka jobba bort.

Men Gabriel är ju så sårbar och gråten som kommer när han slagit sig är hjärtskärande.

Lillfisen.

Summa summarum: Jag lär vara orolig resten av livet.

Tack för den. :)