05.27 hör jag ett skrik inifrån Gabriels sovrum. Jag skyndar dit och finner Gabriel med världens bredaste flin och sprattelben som går för fullt. När han är exalterad, glad, på bushumör eller övertrött så toksparkar han i luften eller på golvet/skötbordet/soffan/madrassen så fort han läggs ned på rygg. Och i morse gick benen så snabbt att någon forskare säkert hade kunnat utvinna el som räcker till hela området om han/hon kopplade ihop hans fötter med någon såndär makalös manick. Så 05.30 var det bara att kapitulera och inse att Gabriel hade bestämt att det var dags att starta den dagen. Ljuvligt! I trappan på väg ned till köket gav jag mig själv dagens ros för att jag hade gått och lagt mig tidigt igår.
Gabriel och jag åt frukost, borstade tänderna och sen satte vi oss på golvet för att leka lite. Vanligtvis brukar jag unna mig själv att ha en "åskådarroll" den korta stund det tar innan kaffet är uppdrucket, men idag hann jag aldrig ens dricka kaffet. Att släppa ner Gabriel på golvet i morse kändes som att släppa lös en tromb i huset. Han klättrade otaliga gånger över mina ben, ålade sig fram och tillbaks för att se lm toalettsdörren gick att öppna denna gången och sen riktade han in siktet på trappan. "Jaha, nu ska vi se hur detta går" tänkte jag. Jorå, han häver sig upp på första trappsteget, sträcker på armar och ben så han ser ut som ett uppochnedvänt U. Får upp en hand på nästa trappsteg, sen den den andra handen, drar upp vänstra benet och sen det högra och ställer sig på
knä på första trappsteget. "Nu kommer han nog inte längre" tänkte jag. Trodde jag. Upp med händerna på tredje trappsteget och där tog det stopp. Då stod han upp på fötterna på nedersta trappsteget, magen lutandes mot ndra trappsteget och händerna på tredje trappsteget. "Shit! När lärde du dig detta?" tänkte jag. Sen började han gorma och behövde hjälp för att komma ner. Lyfte ned honom, berömde hans framsteg och la honom på golvet igen varpå han genast satte fart mot trappan igen. Denna gången klättrade han snabbt upp med knäna på första och händerna på andra trappsteget, men valde sen att lägga sig på mage på första trappsteget och efter en stund åla sig ner på golvet sen. Det senare utfördes inte fullt så graciöst. Men så är han ju bara åtta och en halv månad och inte ännu så välinformerad om att ryggradens rörelseförmåga lätt begränsas i vissa kroppsställningar. Eller så föddes han helt enkelt med en Gunde-ådra i sig. "Ingenting är omöjligt!" Det skulle iallafall göra mig glad om han fortsatte leva efter det mottot. Bara han inte lyssnar för mycket på "Skynda! Skynda!" För nu går det fort och det behöver absolut inte gå snabbare. Han har för det första speedat upp ålningshastigheten drastiskt och igår experimenterade han med att ställa sig på alla fyra och försöka ta sig framåt alternerat med att åla med mage och armar i golvet fast med raka ben (ståendes på fötter alltså). Igår klättrade han dessutom upp på avlastningshyllan under vårt soffbord och låg där och spanade in omgivningen en stund innan han klättrade ner (inte heller då så graciöst) och sen tjurskalligt upp igen. I morse öste han på i en sån hög växel att han bröt ihop av trötthet redan vid kvart över sju. Halv åtta sov han.
Igår var vi och kikade efter en vinteroverall till Gabriel och var lite sugna på KappAhls Kaxs Proxteco. Vad händer? Jo, vi kommer till affären och den är i princip slut i alla storlekar. "Nej, vi får inte in mer exemplar av den overallen" sa expediten. Say what? Hade god lust att fråga henne om hon visste vilken månad det är nu. Hur galet är det liksom inte att vinteroverallerna är slutsålda i mitten av oktober? OKTOBER! "Ja, efter förra vintern så har folk rustat upp tidigt" sa hon lite ursäktande. Ja, det är väl en sak tänkte jag, men borde då inte KappAhl som affär vara jäkligt pepp på att se till att kunna möta den efterfrågan som finns och kanske också rusta upp sig så att lagret håller liiite längre än oktober?
För sälja kläder vill de ju. "Annars finns ju dessa tvådelade vinterkläderna som är precis lika bra och har samma funktioner som overallen" sa expediten (heter det förresten expedit eller säger man butiksbiträde!?)
"Ja, det är säkert bra men till en grabb som inte ens fyllt ett år så känns det inte så smidigt med tvådelat när han tumlar runt i snön" sa jag. "Ehh...nä...det..kanske..det inte är" svarade expediten som såg ut att knappt ha åldern inne för att få sköta kassan. Visst inser jag att hon inte kanske har en aning om den saken, ung som hon var, men jag vet inte...det var nått med sättet hon pratade på som inte kändes fullt så kundinriktat som man förväntar sig. Kollade knappt på en, verkade nonchalant och jag vet inte. Hon fick igång mig iallafall. Jag blev irriterad, så jag gick därifrån. Mycket vältajmat ringde David precis då och han fick en mycket frustrerad Emma på tråden stackarn.
Så jakten på vinterkläder fortsätter och trappas upp nu kan jag säga. Det verkar vara lite av en "save yourself"-mentalitet som råder bland småbarnsföräldrar. Köp tidigt and you're safe. Eller vänta till oktober (!!) och riskera att allt är slut. Känns inte helt rätt att placera "vänta", "oktober" och "vinterkläder" i samma mening. Trodde ju att vi var tidigt ute. Jag hade fel. Insane
Nu har Gabriel vaknat däruppe. Tromben vill upp ifrån spjälsängen. Better hurry. Chip och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar