På väg hem

Alldeles nyss lämnade vi Lysekil. Vi valde att passa på att åka nu när Gabriel ändå skulle ha sitt första sovpass för dagen. För detta med att åka bil hamnar inte direkt i topp på Gabriels roligagrejerattgöra-lista. Frågan är om bilåkning överhuvudtaget ens har kvalificerat sig in på listan?

Hur som så sover han redan i bilstolen bredvid. Efter en stunds inspektion av den nya nappen jag gav honom (som inte hade samma färg eller motiv som den gröna han är van vid) så gav han sitt godkännande, nappen fick åka in i munnen och en 30 sekunder senare hade slog ögonen igen. David brukar säga att Gabriel har ärvt min envishet och tjurskallighet och om det är så hoppas jag innerligt att denna nappinspektion bara var en tillfällighet och inte ett tecken på att han också har lyckats få en släng av Davids kärlek till att gärna göra/äta saker på samma sätt han alltid gjort. För den kombinationen av egenskaper känns väl kanske inte helt lyckosam. Vilken tjuskallig gammal gubbe han skulle kunna bli om 80 år i så fall. "Det var bättre förr..." och "Jag kommer då allt ihåg när jag var ung..." skulle bli hans favoritrepliker. Nä, hujedamig för det!

Helgen har varit underbar. Det har varit så gott att komma iväg bara vi tre även om allt resande givetvis får en annan karaktär om man gör det ihop med barn till skillnad från om man åker på tu man hand som ett par. Gabriel vaknade och höll oss i arbete i en timma inatt också, så vi är nog tröttare idag än när vi åkte hit. Men vi ångrar oss inte, vi är glada att vi tog med Gabriel för denna helg ville vi verkligen vara tillsammans för att fira o hylla vår familj. Jag och David hinner åka hit ensamma framöver med. Det ska ju ändå vara vi två livet igenom nu. So what's the rush then?