Kikade in på vår blogg nyss och såg att det inlägg jag skrev igår var borta. Vart har det tagit vägen tänkte jag och loggade in för att kolla. Upptäckte att jag tydligen råkat spara det som utkast istället för att publicera igår. Så kan det gå när timmen är sen. Men här kommer det iallafall:
Just nu ligger jag i sängen. Bredvid mig har jag Gabriel. Han nattades i sin säng, men vaknade helt förtvivlat ledsen för en stund sedan och efter många om och men fick vi honom
att somna om i vår säng. Ingen ska behöva vara ensam i mörkret när tårarna rullar nedför kinderna utan hejd. Så nu ligger han i vår säng med armarna runt sitt absoluta favorit gosedjur, nämligen hunden Majsan som han fick i våras av just Majsan (eller Anna-Maria Johansson som hon faktiskt heter). Majsan har för övrigt spelat EM-kvalmatch mot Slovenien idag (kvinnan och handbollsspelaren Majsan, inte hunden) och jag läste att de vann och att det hade gått bra för henne. Tråkigt nog hann jag aldrig se matchen själv men ibland är det tyvärr så att ens önskemål är oförenliga med det som måste bli gjort. "Det finns inga måsten" finns det ni som säger och det kan hända att ni har rätt. Men den diskussionen är både för djup och för filosofisk för att jag ska orka med den nu. I huvudet går tankarna på högvarv och i hjärtat bubblar känslorna nog som det är nu ändå. De senaste veckorna har jag sett och hört så många saker på mina barnvagnspromenader som gör mig så djupt upprörd och av någon orsak så började jag tänka på allt det nu. Inte direkt så vältajmat precis när jag vill sova, så därför gör jag ett försök i att häva ur mig lite av det här för att liksom få det utanför kroppen. So here we go. Här är två exempel så saker som jag sett/hört och som jag bara inte kan släppa:
- En lärare ropar på en elev och frågar (för andra gången som jag förstod det) om det var han som hade målat en bild som saknade namn. "Ja" svarade killen. "Jaha, det var ju så fint skrivet så jag trodde det var någon annan" sa läraren till killen framför alla hans kompisar.
- Jag är inne på JC där en kille provar byxor medan hans (som jag förstod det) mamma springer och hämtar flera nya som hon ger till honom över skynket till provrummet. Sen kommer han ut, visar upp sig och frågar om han måste prova fler nu. Mamman svarar: "Har man lite rumpa och lår så måste man oftast prova många par".
När jag såg dessa två olika händelser så skämdes jag som vuxen/lärare/mamma. Jag inser givetvis att varken läraren eller mamman förmodligen menade något illa med sin kommentar, men det blev illa. Lät illa. Som mamma kommer du för ditt barn att alltid vara en vuxen som älskas och beundras, som barnet ser upp till och mer eller mindre vill efterlikna. Det ens föräldrar säger kommer alltid att vara viktigt (även under de tillfällen i livet då man som barn gör allt för att ge sken av att inget den vuxne säger är det). Detsamma gäller i viss mån för lärare. Den viktigaste uppgiften som vi lärare har, den har varken tilldelats oss via skollagen eller läroplanen. Jag hävdar istället att den viktigaste uppgiften vi har är vara en god representant för vuxenvärlden. Att få barnen att känna tillit till oss vuxna, känna att vi är att räkna med och att de som barn är viktiga i våra ögon, att de värdesätts. Och om man delar denna inställning med mig då är det inte svårt att förstå varför dessa båda händelser upprör mig. Kommentarerna förhöjer inte barnens självkänsla direkt. Tvärtom. Och just att det kommer ifrån viktiga vuxna i barnens liv gör det bara värre. En ogenomtänkt kommentar hit och dit kan väl inte göra så stor skada kan tyckas, med hur vet vi när minnesbägaren rinner över för barnen? Det finns så otroligt många exempel på barn vars självbild är helt kraschad tack vare att de sugit åt sig allt det som sagts direkt till dem, som reklam säger, som kompisar snackar om och så vidare. Och någonstans där mitt i smeten så kommer känslan krypandes.
Jag passar inte in här.
Jag duger inte.
Ingenting smärtar mig så mycket som vetskapen om det finns barn (och vuxna) som känner så. Att det finns barn (och vuxna) som känner sig värdelösa, ouppskattade, oälskade och så vidare. Det är så fel som det någonsin får bli att vi har medmänniskor som känner så. Och vad gör vi egentligen åt det? Ser vi dem? Orkar vi bry oss? Tar vi oss tid? Ibland, men inte alltid va? Jag kan bara syna mig själv och jag är inte fläckfri. Men som lärare och framförallt nu som mamma, så har jag ett ansvar i att försöka fylla Gabriel och alla andra barn jag möter i jobbet till bredden med känslan av att de duger och är älskade just så som de är. Förhoppningsvis kan de då bygga upp en sköld mot all skit, alla fördomar och alla jäkla ytliga bedömningar som de kommer möta i livet senare.
Nä, mer kärleksfulla vuxna åt världens alla barn! Det ska bli mitt valspråk i Emmas kärlek-till-alla-parti.
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar