Within my heart are memories: Vårt bröllop!

Det är nyårsafton. Klockan har nyss slagit tolv och jag och David står på gatan utanför våra vänners hus i Skövde. David håller om mig, med händerna vilandes på min mage. Därinne, i magen, känner jag hur vår Liten rör sig. År 2011 har nyss startat och David säger: ”Detta ska bli vårt år älskling!”. Tjugoåtta dagar senare föddes Gabriel och ett nytt kapitel påbörjades i vårt liv. Ja, jag skulle nästan vilja påstå att det faktiskt kändes som att börja skriva på en helt ny bok. Månaderna gick, våren kom och vi gick på lite husvisningar då och då. Mest bara för att kika. Det sades nämligen till oss att det var bra och lärorikt att göra det, så vi följde råden och rätt som det var så dök drömhuset upp. Flera omständigheter bidrog till att vi med en gång kände att detta var vårt hus (läs här om du inte kommer ihåg). Dröm blev till verklighet och i juni stod vi med nycklarna i vår hand och kände oss galet välsignade över att först ha fått den stora äran att få bli föräldrar till en så underbar kille som Gabriel och därefter lyckats förverkliga drömmen om att vara husägare. Dock fanns det en sak kvar som vi visste att vi ville göra för att verkligen kunna minnas 2011 som vårt år, nämligen att gifta sig. Vilket leder oss fram till idag.

Inför Gud och dessa vittnens närvaro frågar jag dig, David Gunnarsson Payani: Vill du ta Emma Kristin Olsson till din hustru och älska henne i nöd och lust?

Ja.

Inför Gud och dessa vittnens närvaro frågar jag dig, Emma Kristin Olsson: Vill du ta David Gunnarsson Payani till din man och älska honom i nöd och lust?

Ja.

Detta foto på våra ringar fick familjen och våra släktingar i de
brev som spred nyheten om att vi gift oss idag.

Idag klockan 11.00 i Byttorpskyrkan sade vi alltså i största hemlighet ja till varandra. Endast min syster närvarade. Egentligen skulle också Tomas, Davids bror, varit där men då han studerar i England var det svårt för honom att närvara eftersom vi valt att gifta oss på en vardag. Vår familj och släkt fick reda på nyheten via ett brev på posten och vänner via sms och internet. Att vi valde att viga oss utan gäster har sin enkla förklaring i att detta var en grej vi ville göra bara för oss själva, för vår egen skull och då kändes det naturligt att låta själva ceremonin spegla det med. På detta sätt så var det bara vi och vår familj som stod i fokus. Vi slapp exempelvis bry oss om allas blickar i nacken, vi slapp tömma vår energi på att planera en fest för alla efteråt och vi behövde inte förklara för alla gäster att vi inte vill ha några presenter för att vi redan har allt vi önskar. Nu kunde vi bara infinna oss i kyrkan, gå fram till altaret och verkligen bara njuta av att vara i stunden, bara vi två, med blicken endast för varandra. Detta gjorde vi endast för vår skull. För att verkligen statuera att nu är vi en familj. Notera ordet en. För det är just det vi anser att ett äktenskap handlar om. Att bli en enhet. Eller ett lag som prästen uttryckte det. Ja, ni läste precis helt rätt. Vår underbara präst hade verkligen tagit hänsyn till vilka personer hon vigde. Hela vigseltalet bestod nämligen av en massa liknelser till handbollen. Att äktenskapet var som en lagsport. Allas olika styrkor är viktiga och det var och ens unika egenskaper som gör att hela laget tar sig framåt. Någon är en bra försvarare, en annan en duktig anfallare. Båda behövs. Och ibland vinner man, andra gånger förlorar man. Men inte lämnar man varandras sida för det. Nej, man går vidare, strävar framåt, satsar på nästa match och tar med sig erfarenheterna som förlustmatchen gav för att kunna ta lärdom av dem i framtiden…. Ja, ni hör ju själva. Mitt hjärta jublade av lycka när jag hörde henne prata. Det var verkligen sååå rätt. Sååå vi. Till och med där, framför altaret, blev vi liksom tilltalade som handbollslirare/tränare. Hur underbart är inte det liksom?!

Team Payani – for better or worse.

Jag älskart!

Och jag älskar min MAN, mitt barn och så är jag sanslöst kär i livet just nu.

2011 – vårt år!