I eftermiddags slutade David tidigt och jag fick äntligen möjlighet att åka ner till stan. Ensam! Uppdrag? Jeansjakt.
Själva jakten gick bra men gick jag bra? "Vad dillar hon om nu?" tänker ni. "Vadå gick jag bra?"
Jo, faktum är att jag inledningsvis knappt visste hur jag skulle gå. De senaste nio månaderna har jag ju nästan inte gått några längre sträckor utomhus utan barnvagn (träningstillfällena borträknade). Jag kände mig naken.
"Hur gör jag? Just det, man brukar pendla med armarna. Det testar jag. Och så ryggen, rak ska den va. Jaa...men detta var ju rätt skönt."
Så sjukt ovant det kändes att gå utan barnvagn, utan skötväska och utan en massa övrig packning. Kände mig 15 kilo lättare med en gång! Och så konstigt det kändes att inte ha Gabriel med. Vanligtvis stjäl han alltid allas uppmärksamhet och jag har vant mig vid att ha en bekväm biroll, men nu när jag gick där ensam så slog det mig att; "Shit nu spelar jag huvudrollen! Om någon stannar och pratar med mig så kommer det va jag som är i deras fokus. Orkar jag det idag?"
Ja, saker och ting ändrar sig helt klart. Ta fjärrvärmen till exempel. I morse hade vi det skitvarmt här inne, främst på övervåningen. Nu är elementen däruppe iskalla och jag funderar på om temperaturen nu är för låg för Gabriel att sova i. Vad som inte hade ändrat sig var fjärrvärmegubbarnas sätt att vara. Ena gubben trevlig och tillmötesgående och den andre (han som gav sken av att vara "boss" i paret) nonchalant och förmer till sättet. Kan vara jag som tolkar fel, med sättet stör mig iallafall som fasen. Komma till folks hem och vara sån. Nä, det går bort. Hoppas innerligt att vi inte behöver ringa hit dem igen.
Gabriel har sedan jag nattade honom vaknat orolig säkert sex gånger. Inga bra tecken alls om man som jag helst av allt önskar sig (och behöver!) en hel natts sömn. Keep your fingers crossed!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar