Reste mig på nio och beger mig mot Stöpenhallen!

Varje gång jag kliver in i en idrottshall så slås jag av tanken att jag saknar den dagliga kontakten med handbollen. Jag inser samtidigt att det inte är hållbart och att jag skulle missa för mycket tid med Gabriel. Fast jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar den där dagliga kontakten med tjejer/killar som valt att lägga stora delar av sin fritid i en hall.

En instängd hall där det ligger en doft av svett, där gummisulornas ljud mot golvet är som ljuv musik, där det finns en gemensam önskan om att som individ och kollektiv bli bättre. Bäst. Klart att jag saknar det lite då och då.
Det är väl heller inte så konstigt när det är det man lagt stora delar av sin fritid på under så många år. Vore konstigt att inte sakna det.

Får väl kanske en dos uppfylld på lördag då jag ska parkera i Stöpenhallen hela dagen och kika in A-flick. Eller främst F96. Då det är dem jag har hand om i distriktslaget.

Stöpenhallen. Blir ett kärt återbesök sen jag lirade i Country.

Fy fasen. Det var åter en nära döden upplevelse. Det var för jäkligt att vara förkyld. Eller var och var, är fortfarande snörvlig men har väl börjar skåda ljuset i tunneln!

Män som är förkylda är nära döden. Så är det.

Det är fakta. Och den här gången reste jag mig på nio.

Emma har varit förkyld hon med men hon får ursäkta. Nu är en man i hushållet förkyld! Då får hennes försök till att vara ett offer stå tillbaka.

Synd att halloween är över. eller är det det? Har inte fattat vilka dagar det är riktigt...?

Jag ska ju till Stöpenhallen på lördag.

Världens bästa: