Smått bitter men glad ändå...

I detta nu så har syrrans match mot Bjurslätt just blåsts igång och jag önskar så att jag vore där. Matchen klassas som en tidig seriefinal och förväntas bli en spännande match då båda lagen har en uttalad ambition och spelarmaterial nog att gå upp en division. Men istället för att känna dramatiken i Boråshallen är jag hemma. Bitter? Lite smått kanske. Men någon av mig och David var tvungen att va hemma med Gabriel och när David uttryckte en önskan om att få träffa vännerna på läktarn under matchen idag, så hadr jag inte hjärta att neka honom. Han behövde den stunden. Likväl som jag behöver träffa "de mina" givetvis. Så imorrn är det därför jag som är barnfri och tar bussen upp till Hestrahallen för att kika in "mina grabbar" i Boråsderbyt mellan Byttorp och BHK. Därefter fortsätter jag kvällen tillsammans med en god vän. Jag tror det kan bli storslaget!

En annan grej som känns storslagen, det är att komma in i Gabriels sovrum på morgonen och se att han står upp. Shit vilken känsla det är! Det är då verkligheten slår till en med en rak höger och hjälper en att inse att han börjar bli rätt stor nu. Vår stora lilla Gabriel!

Det är inte lika storslaget att han numer behärskar att ställa sig upp i sängen när det är dags att natta honom. 40 minuter tog det idag! Bara för att han skulle ställa sig, ställa sig och ställa sig. Det bökigaste problemet är att han ännu inte förstår hur han ska sätta sig från ett stående läge. Så när han väl ställt sig upp, så kommer han inte ner. Och han vågar absolut inte släppa kanten som han håller sig i med mer än en hand åt gången. Han vet ju vad som händer då. Så varför pröva igen?

Annars måste jag säga att det nästintill jämt är helt ljuvligt att umgås med Gabriel nu för tiden. Det känns som att jag lär känna honom och upptäcker nya sidor hos honom varje dag. Vi har helt enkelt kul ihop. Igår var vi exempelvis på Coop som David nämnde. Själva besöket där i sig är väl inte så vidare spännande direkt, men man får göra det bästa av det helt enkelt. Så i väntan på att David skulle ansluta satt vi länge på en bänk, pratade, busade och kikade på folk medan vi åt mellis. Jag försökte då ta ett kort som jag kunde mms:a till David och skrivit att vi har det bra i väntan på honom. Men det där med att få ett bra kort på oss båda, när saker händer överallt runt omkring, det var inte helt lätt kan jag säga. Såhär kan det se ut då: