Har alldeles nyss nattat Gabriel. Mitt när jag stod där vid spjälsängen i mörkret hör jag en helikopter åka förbi ovanför huset. Ljudet fick mig att överrumplas av känslor. Av någon orsak föll mina tankar på de många föräldrar som inatt behöver natta sina barn i ett land som inte är så lugnt och tryggt som Sverige. Tänk så fruktansvärt att behöva sjunga en godnattsång för sitt barn ackompanjerad av eldlossning i kvarteret bredvid. När jag tänker på det så reagerar både min kropp och mitt huvud med att stänga av. Det blir liksom fulladdat med känslor och tankar och sen blir det bara svart. Ingenting. Tomt. Antar att det är kroppens egna sätt att skydda mig ifrån smärtan som tankarna och känslorna annars hade gett. Men alla de föräldrar som faktiskt befinner sig i detta då, hur sjutton orkar de vidare? Vad säger man till sitt barn för att lugna när man själv rämnar av oro inuti? Hur ger man framtidstro och hopp när man själv tvivlar dagligen? Hur lär man sitt barn att älska sin nästa när det enda barnet möter utanför hemmet är hat?
Och kanske värst av allt...
HUR klarar man av att säga godnatt när man lever med en ständigt återkommande rädsla av att godnatt denna gång kanske är ett farväl?
Fy fan säger jag bara! Jag önskar att jag fann andra ord än svordomar att beskriva det jag känner i mitt inre med, men jag lyckas inte. Fy fan summerar liksom allt. Det är helt enkelt för jävligt att någon i världen ska behöva ha det såhär. Och det är för jävligt att det i dagsläget finns miljontals "någon" i världen...
Ikväll går mina böner till dessa någon och jag fylls samtidigt av tacksamhet att jag har välsignats med att få växa upp i Sverige och att jag nu har fått äran att låta min son göra detsamma. Vilken gåva!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar