Nostalgirunda i Skövde

Att inte alla som bor i Skövde går eller cyklar, det kan inte jag förstå. Staden är nämligen, till skillnad från Borås, så otroligt bekväm utan några långa och branta backar någonstans. Undantaget är alla invånare som bor på Billingen. De kan få ha bil om de vill, för dit upp är det ju onekligen lite brant.

I lördags passade jag på att ta en nostalgirunda i Skövde med barnvagnen när Gabriel ändå behövde sova efter lunch. Vilken känsla och vilka minnen...

Förbi ICA Norrmalm som delar byggnad SKO-ROLF. Otaliga gånger stannade jag till där och handlade mat på väg hem från träningen. Sedan vidare på Vallevägen och förbi Norrmalmskolan. Trots att det var helg så var skolgården full med ungdomar. För om man är ungdom och handbollsspelare i Skövde så är denna helgen The Helg! Skadevi Cup är förklaringen. Skolgården var full med handbollslirare som kasta/sparka boll till varandra i de obligatoriska tofflorna som är ett oskrivet måste på cuper. "Pissetofflor" som David kallar det. Varför har jag ingen aning om. Frågade honom om detta uttryck nyss och fick bara till svar att han inte visste varför han sa så. "Det är så vi säger i Skövde, Pissetofflor..." Så nu en fråga till alla Skövdebor, säger ni så allihop eller är det bara Davva som tror att ni gör det?

Oh well, vidare på Sveagatan som likt många av gatorna på Norrmalm är full av fina gamla hus. Området påminner mycket om Byttorp i Borås och när vi bodde i Skövde minns jag att det var de många promenaderna på dessa gator som verkligen satte fart på mina husdrömmar.

Kom fram till Henrik Gjutares Gata där vi bodde i två år och allt kändes så hemma, så bekant, men ändå så längesen. Inte konstigt eftersom det var längesen, men det är en lurig känsla att ett ställe kan kännas både hemma och främmande på samma gång.

Styrde sedan vagnen mot Arenan och passerade på vägen dit min gamla tränares hus. Noterade att han hade ett plank med ett uppmålat handbollsmål i fullstorlek i trädgården. Synen kändes verkligen så jäkla rätt. "En dag utan träning är ingen bra dag!"

Att se Arenan väcker alltid många minnen till liv. När jag gick förbi där igår så kunde jag nästan se min cykel stå parkerad utanför. Alltid på samma plats. Alltid med samma "grannar". Vi var många som cyklade i laget och än idag kan jag nästan komma ihåg hur vissa lagkompisars cyklar såg ut.


Emma "Slim Fit" Olsson. Hade hela kroppen
synts hade ni sett att byxorna snyggt nog
inte bara var för tighta utan också för korta. =)

Av någon orsak kom jag också tänka på min första försäsongsträning tillsammans med HF när jag gick förbi där. Vi tränade utomhus på gräsytan bakom Arenan. Vi sprang, hoppade och körde med olika styrkeredskap och jag kände mig verkligen sämst på allt. Inte konstigt då jag nog faktiskt också var det. Ett annat udda minne som konstigt nog ploppade upp under min promenad förbi Arenan var ifrån tillfället då vi skulle ta spelarfoton till vårt matchblad. De nya dräkterna hade inte kommit och den förra målvakten, vars kläder jag fick dra på mig tillfälligt, var inte riktigt i min size om man säger så. Begreppet "slim fit" fick en ny innebörd. :)

Nåväl, jag styrde vidare barnvagen. Förbi Västerhöjd där jag läste till Naturkunskap B. Om A kursen var trist under gymnasiet, så var inte denna roligare om man säger så. Min lärare var något av en fågelfantast och jag minns en exkursion vi gjorde på Borgundaberget då läraren i fråga blev helt euforisk när vi såg vissa fåglar som tydligen var sällsynta i just det området. Jag och min lärare vi connectade aldrig om man säger så...

Vidare ner på Staketgatan, svängde vänster på Rådhusgatan och gick förbi SLA-huset. I parken mellan Staketgatan och Majorsgatan brukade jag alltid ringa David när jag gick hem på natten efter en kväll på Bogrens med laget. Det var nått med belysningen som gjorde stället creepy. Hur som, i tunneln under Majorsgatan som leder upp på Käpplundavägen mötte jag en kille som var i min ålder. Riktigt stilmedveten och bedöms säkert som "inne" av den stora massan. Och när jag mötte honom så kände jag mig nästan som en "mogen kvinna". Lika gamla, men onekligen mil ifrån varandra (utifrån en första ytlig bedömning).

Gick förbi Wienerbageriet där de godaste tekakorna jag någonsin ätit säljs och där G-kiosken tidigare låg hade det öppnats en pizzeria, som om Skövde inte hade tillräckligt med det? Gubbens Pizza hette stället. Vilket namn! Likt många andra ställen i Skövde hade pizzerian en stor TV såklart. Att visa olika sportsändningar på TV tycks vara ett måste för att en Skövdebo ska känna sig hemma och återvända till stället. Är det inte handboll så är det alltid fotboll eller hockey.

Över Käpplundabron. Mötte ett barn och en vuxen på cykel. Barnet hade hjälm, inte den vuxna. Så kasst! Jag ska då bannemig alltid ha hjälm framöver för att visa Gabriel att det är en självklarhet när man cyklar. (Åh nej! Jag kanske är en mogen kvinna ändå!?) Jag minns själv mina många diskussioner med mamma när jag kände mig ocool i hjälm som yngre. Mitt starkaste motargument var alltid: "Men varför har inte du hjälm i så fall då? Tror du att jag vill att du ska slå i huvudet och dö eller? Jag tar på mig hjälm när du gör det!" Jag sa så för att jag visste att mamma själv hatade att använda hjälm såklart.

Vid Käpplundasjön mötte jag en kille med träningsväska. Synen kändes så självklar i Skövde. Skövde är en aktiv stad. Det kändes i luften när man bodde där. Återigen kom minnena över mig. Tjötet i omklädningsrummet, matchgenomgångarna, bussresorna, våffelkvällar/tacokvällar/grillkvällar,bötesfester, Magnus alla mailutskick med program till den egna styrketräningspassen, matcherna. Listan kan göras lång, men sammanfattas kort i fyra ord:

Saknad del av identitet.